Aftonbladet – 7 augusti 1843, sida 2

det icke gifvas något skydd, hvarmed en regering kunde: ändamålsenligt komma landets produktion till undsättning. Systemets sträfvanden, sågo wi, gingo förnämligast ut på att framkalla eller upplifva vissa förvärfgrenar genom biträde af större eller mindre bördor, som lades på konsumenterna, och derigenom indirekte på produktionen i allmänhet. Detta slag af skydd är det, som ovilkorligen måste anses stridande mot en sann iore handelspolitik, antingen skyddet visar sig genom ett tullsystem eller genom premier, eller genom handelsoch industrimonopolier. Endast de uppmuntringar, som icke höra till kategorien att taga med den ena handen och gifva med den andra, kunna sägas bestå profvet och förtjena att användas. Och sådana gifvas verkligen. Dels kan man nemligen tänka sig ett immaterielt skydd från regeringens sida, som icke kostar landet någon hvarken direkt eller indirekt uppoffring; dels då skyddet är materielt och derföre endast möjligt . förmedelst bidrag af statens inkomst eller kapital, kar! likväl sjelfva skyddets art och sättet hvarpå det verkar, vara någonting så i allmänhet, så jemt fördeladt på hvarje förvärfgren, att man icke kan säga, att några af dessa serskildt belastas med bördor till förmån för de öfrige. Såsom sådant fullkomligt rättmätigt skydd, som alltid kan; tillstyrkas, kan nämnas vården om undervisningen och upplysningen i allmänhet, samt om ändamålsenlig undervisning i serskilda förvärfgrenar i synnerhet, mer-, kantila sällskap, industriföreningar och expositioner, hedersbelöningar, inköp af nya allmänt nyttiga uppfinningar, belöningar för sådana, m. m. Men i syn-! nerhet är det dock trenne medel, genom hvilka en regering alltid är förvissad att befrämja produktion och industri i landet. Desse äro: 4:0 en samvetsgrann lagskipning i förening med ett väl ordnadt hypotheksväsende; 2:o goda kommunikationsanstalter, och slutligen 3:0 näringsfrihet, hvarmed förstås fri och obehindrad rättighet för hvar och en att använda sina insigter och sin förmåga såsom honom bäst synes. Då i öfrigt fråga är om ändamålsenligt skydd och uppmuntran för den inhemska produktionen, måste man medgifva, att en upplyst regering, långt bättre än privatmannen, är i stånd att döma om tiden, sätt-t och utsträckningen för detsammas användande. Ty den förra befinner sig på en upphöjd ståndpunkt, från hvilken det är lättare att med en klar och fördomsfri blick öfverskåda alla förhållandet, än den enskilde eller äfven assosiationer af enskilde, på hvilkas omdöme skråanda, förutfattade meningar och biafsigter nästan aldrig kunna undgå att hafva inflytande. — Det är en till ämnet hörande icke ointressant fråga om en stat, hyars finanser befinna sig i den lyckliga ställning att den kan företaga en betydlig lättnad för de skattdragande, rättast bör tillvägabringa denna genom att upphäfva all tull eler att upphäfva de direkta reella skatterna: grundskatt och landskatt. Det skulle kanske anses för en onyttig theoretisk undersökning att uppehålla sig vid denna fråga, som säkerligen icke i någon af de gäldbundna Europeiska staterna på mångfaldiga år skulle kunna komma till verkställighet. Imedlertid visar dock Norges exempel att frågan icke är helt och hållet utan praktisk betydelse, då detta land verkligen år 4836 fann sig i stånd att företaga en sådan lättnad af skattebördorna. Att man tillämpat denna på de nämnda direkta skatterna, har möjligtvis haft sin speciella anledning i Norges lokalförhållander, serdeles i dess jordbruks mindre förmånliga skick, och bör, äfven oberäknadt detta, icke afgöra något i afseende på frågan i allmänhet; ty man kan i Norge lika väl som på andra ställen begå misstag ). Man kan der också mera ostraffad göra det; ty ett land, hvars hjelpkällor voro till den grad obegagnade, att det vid afsöndringen från Danmark liknade ett länge obrukadt åkerfålt, kan göra ganska stora nationalekonomiska misstag och likväl gå en hastig utveckling till möte. Hvad Norge funnit sig väl eller illa utaf att göra, kan hvarken afhålla ifrån, och icke heller hafva något inflytande på frågans allmänna granskning. Det är visserligen så, att när fråga är att genom pålagor utpressa än mera af ett redan hårdt betungadt land, kännes bördan mindre, och de nya uppoffringarnes verkningar fördelas bättre på indir kt än på direkt beskattningsväg. Det är förut visadt, att då ett land till en tid varit öfverbetungadt med så väl grundskatt som tull, är det absolut rätt, när tidsförhållanderna medgifva en lättnad i afgifterna, att man först lindrar till en del den direkta skattebördan. Grunden härtill är den mindre elasticitet, om jag så må säga, hvarmed grundegendomarna äro i stånd att motstå de direkta pålagor, som träffa dem, än hvarmed produktionen i allmänhet drager de indirekta. Men oaktadt dessa tvänne anmärkningar, skulle jag tro förhållandet vara olika då det är fråga om, icke en proportionel paritel lättnad i afgifterna, utan om dessas umbärlighet helt och hållet i en viss riktning. De på en grundegendom hvilande skatter förminska dess värde och det pris, som vid densammas försäljning kan erhållas, med ett så stort kapitalbelopp, som efter den allmänna räntefoten kan anses svara emot de årliga skatterna betraktade såsom ränta. T. ex. en bondgård, som, innan den blef skattlagd, köptes ör 40,000 Rdr, skulle, då den blef skattsatt till 400 Rdr, om den allmänna räntfoten vore 5 proc., endast ) Det sätt, hvarpå folket är representeradt, synes också rättfärdiga en viss misstro till opartiskheten af storthingets beslut, så snart diskussionen rört jordbrukets intresse.