Aftonbladet – 7 augusti 1843, sida 2

— Emedan ni är den andra, hos hvilken ja anmärkt dessa oförklarliga motsatser. — Den andra... det vill säga att det fins en som är den första; kan jag få lära känna honom — Det är sonödigt, svarade fru Caussade, i de hon böjde hufvudet på ett drömmande sätt. Tonayrion bet sig i läpparne med en viss för tret, sedan sade han för sig sjelf, att ögonblicke var illa valdt för att visa eller ådagalägga svart sjuka, och han återtog sin sentimentala slutme. ning precist på samma ställe der han hade blifvi afbruten. — Ja, min fru, jag älskar er, sade han med den mest patetiska ton; den passion, som ni ha ingifvit mig, har uppblossat till en sådan hett och styrka, att jag omöjligt längre kan lefva ovisshet; jag lider natt och dag outsägligt, ni sei att jag är förtärd af denna så kära turtyrs flam. mor. Oh ja jag lider förfärligt, fortfor Raou med ögonen åt höjden och handen på bjertat af nåd! haf medlidande med ert offer! Afgö mitt öde med ett enda ord... min fru,,. E stelle ... ett ord... jag bönfaller derom.., On ni ännu har den grymheten att tiga, så vänd å mig åtminstone edra sköna ögon, må en blick underrätta mig hvad er mun vägrar att säga mi; ... Estelle! en enda blick. Ohl... — Stig då upp, min herre, svarade hon lugnt hör ni då inte att någon kommer? Förr än Tonayrion hade lydt, öppnades salongs. dörren och Servian träddein. Ett ögonbliek stan. nade han på tröskeln, han undersökte med er genomträngande blick den unga enkans och sir rivals hållning. Lugnet hos den ena kontrasterade så med den andras upprörda sinnesstämning att han kände sig mer uppmuntrad än skakad deraf — Min fru, sade han, i det han nalkades, vid anblicken af eder lugna uppsyn, skulle man tvifla på att ni nyss undsluppit ett gement försåt.