Aftonbladet – 4 augusti 1843, sida 3

ring al hander och hjertan. Först hans statlig: Afigur samt-ett par kinder och ögon, hvilka glödde -daf lefnadslust och helsa: något hos en doktor, som aldrig förfelar sin verkan. Hans ben voro klädda i röda byxor, med guld på, och den öfriga delen af hans kropp i en blå rock med tre finger breda galoner. En ofantlig hatt betäckte det väl pudrade bufvudet, hvars hår han, sannolikt med tillbjelp af en oerhörd -massa köpt, baktill bundit upp i-form af ett timglas: en värdig symbol för en sådan tidens bevingare. Bredvid honom satt ett fruntimmer, måhända en nymf från boulevarderna; .en lysande och mycket ansenlig person, med. kinder, som voro röda ända upp till ögon och öron af smink, och utstyrd meåed all denna fladdrande och flygtiga nations glitter och granlåt. På bjertat bängde tiden, under formen af ett stort Tguldur,; och hufvudet betäektes af en urblekt samI metshatt, omsvajad afen paradisfogel. Vår doktor skulle, varit qvick, om han låtit sin käresta föreIställa: helsans gudinna, Hygiea; jag tror nästan, Jatt det var bans mening, ty bon tycktes stundom gifva hans. ord vigt genom ett behagfullt leende, åtminstone gaf hon medicinen vingar, ty det var hon, som emottog penningarna och lät flaskorna och pulfren vandra. Såsom de mest lefvande och talande vittnen på den konst, som här nedsteg till den lägsta pöbeln, hängde bakom det helande parets säte en guirland af tänder, fyrdubbelt slingrade om hvarandra, och frampå vagnen en flaska med läkekonstens Guds tecken, ormen, hvilken dock icke slingrade sig kring stafven, ej heller var fångad från ängen, utan ur en menniskomage; deri hade den — det är ohyggligt nog att berätta det — skaffat sig ett rundt hål, och den arma innehafvaren var i den rysligaste dödsfruktan för samma öde, som Laokoon, då Hr doktorns. besvärjahde pulfver utdrefvo syndens djur; på hvad sätt det kommit in, behagade han ej berätta. Omkring ormen syntes flera af magernes smärre gudar, grodor, benickeoch tarm-maskar, majbaggar 0. s. vV.; och slutligen låg dödligbetens sigill, en dödskalle, rörande der, en sålejonartad rundskalle, att, enligt Lavater, en tapper. och duktig egare förr måste hafva burit den. Få aftnar derefter såg jag denne underman i Tivoliträdgården fladdra omkring, såsom en pseudosprätt, bland de skönaste qvinnorna, och vid ett bord traktera två al de yppigaste. Hela den parisiska loretteoch grisettefloran är samlad i denna trädgård på vackra sommaraftnar. Man finner der nöjen af alla slag, teater, målskjutning, montagnes russes, Musik och dans, så att hvar och en kan få sin smak tillfredsställd. I ett afskiljdt hörn i trädgården sitter i förnäm aflägsenhet en spåman, i en orientalisk drägt, betäckt med kabbalistiska tecken, och i trollgördel. Hans konst är kungjord på affischen, och vid en Bestämd signal förfogar publiken sig till honom, för att få veta sitt öde för en franc. Låtom oss stiga ännu ett steg lägre ned. Vid de årliga foikfesterna på Champs Elisees ser man en mängd spåmänsstånd, hvilka hafva stort tillopp, och utanför hvilka de, som vilja låta spå sig, få vänta i flera timmar, likasom utanför teatrarna, tills ordningen kommer till dem att förnimma sin lycka; ty det faller af sig sjelft, att endast lycka och välsignelse uppenbaras för den lyssnande genom spåmannens eller spåqvinnans siaregåfva. Endast den högre eller lägre graden utgör skilnaden, och den beror af de anspråk, den frågande kontant köpt sig före oraklets förkunnande. De flesta spåmän och spåqvinnor nöja sig vanligen blygsamt med att uppenbara sina hemligheter i ett litet tält, bakom ett förhänge; några tillåta sig imedlertid att spå i fria luften och förutsäga hvar och en dess öde inför alia menniskor. Underbar är den ädla dristighet, hvarmed dessa, det hemlighetsfulla tillkommandes synliga prester och prestinnor, drifva sitt obeslöjade spel. Endast folkets ännu större stupiditet sör det oförskämda hånet begripligt. Sednaste 4 Maj, på Konungens födelsedag, såg jag, på högra sidan af Champs Elises, en vid krets, som hufvudsakligen var bildad af landtfolk, soldater och en skara unga bondflickor, inom hvilken en qvinna stod på en stol och hviskade en vacker boudflicka i örat, genom ett långt rör, i form af en schwei!zisk lur, med trattformig mynning. Det var en spåqvinna, som hade bestigit en vanlig pall i stället för trefoten, så att bondflickan, med tratten invid örat, alltid från ofvan mottog den sudomliga konstens meddelanden. Jag betrastade länge detta skådespel. Märkvärdigt var det all-, var, hvarmed hela församlingen betraktade gyck: et. Jag mönstrade ansigtena: intet spår af leenle gyckel, intet drag af föraktfullt hån, allt fullt UU uppmärksamhet och andakt, som vid en messa ler predikan. För att öfvertyga sig derom, belöfde man blott gifva akt på den otålighet, hvarned alla -motsågo det ögonblick, då ordningen tt förnimma deras lycka kommer till dem, huru le då med from mine aftaga hatten, om det är nän, upptaga näsduken, torka svetten från panan och derefter med öppen mun och öra, stirande öga och hämmad andedrägt lyssna till siyllans ihåliga toner. I sanning, man måste hafva ett, huru dumt det qvickaste folk, i verlden är, ör att kunna göra sig ett begrepp derom. Men jet är oförbätterligt, ty det viker ej ens för gäc.eriet, det fruktansvärdaste vapnet; den ena hällen af pariserverlden gör sig lustig öfver den anra, och båda gå sin vidskepliga slentrian, den na blott med mera formalitet och på förnämare Pit äm du oo: oo mf fänkh. oo han Kl tl Be I