Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 2

mum enar — Ni vet då icke, min fru, att denne man har haft den fräckheten att rycka den blomman, som ni gaf mig, ur mitt knapphål? — Är det blott det? sade fru Caussade, med ett förtjusande småleende; gerningen är i sanning ganska tadelvärd, men det onda är ej obotligt; ännu finnas många blommor qvar. Vid dessa ord gick hon till blomsterrabatten, som låg bredvid alleen, och plockade, på en lågvext rosenbuske, en blomma, hvarmed hon prydde Felix, utan att han hade styrka att annorlunda än genom sitt hjertas häftiga slag skjuta ifrån sig den hvita och mjuka hand, som, för att sätta stjelken i knapphålet, ett ögonblick lätt rörde vid hans bröst. — Ni kan tryggt bära den, sade hon till honom; ingen, det svär jag på, skall våga att röra den. — Man skall taga mitt lif innan jag lemnar den, svarade han, med knappt hörbar röst. Då Estelle märkte ynglingens rörelse, trodde hon sig hafva segrat. — 82 så, nu är den stora olyckan hjelpt,återtog hon med en mild inställsamhet; kan ni ännu vägra mig det jag begärt al er? — Hvad her ni begärt af mig, min fru? svarade Felix, liksom upptagen af blott en enda tanka. — Fred! sade hon, i det hon räckte honom handen ännu en gång. . — Med herr Tonayrion? aldrig! upprepade han med häftighet; eder godhet har ej utplånat hans fräckhet. När jag tänker på... — Tänh att jag är en qvinnas ett barn kan ej hafva någon aktning för en qvinnas böner; men en man — och pni är en man — kan ej stöts den tillbaka utan att fela emot artigheten.