Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 2

det naturligt att ryska kejsaren skall anse det för vinning att genom sin, egen slägt kunna inympa ett nytt skott på den danska stammen och sätta en tillgifven vän af det ryska hofvet på Danmarks thron. Och i sanning, ehuru det blott är få dagar sedan säker underrättelse om den insångna förbindelsen ankommit, tycka vi oss redan röja svågerskapets inflytelse. Faedrelandet omtalade i Fredags förlofningen med tillägg, att både prinsen och hans familj nogsamt lära inse, att han icke lätt kunnat ingå en förbindelse, mer främmande för danska folkets sympathier, än denna, .och att man derföre kunde tro, att han hade för afsigt att afsäga sig sin förmenta arfsrätt till danska thronen. Det var, om än en något spitsig, likväl en ganska oskyldig anmärkning. Men hvad gjorde väl danska kancelliet? Det förordnade genast åtal mot Faedrelandets redaktör, och gaf det beskedliga justitierådet Reierssen, (som låtit yttrandet passera) en tillrättavisning. Man må säga att detta justitieråd, trotts all den fit han använder, är ganska olycklig, än genom att lägga beslag på hvad kancelliet finner oskyldigt, in genom att låta passera hvad kancelliet finner straffbart. Men det stadnade icke vid nyssnämnda steg. Svenska blad hafva redan omtalat huruledes de danska studenter, som för en tid sedan besökte Upsala och Stockholm, inseende att en ständig och tryggad verksamhet var nödig till att förbereda den stora idee, som föresväfvade dem, nemligen ett, åtminstone i moralisk hänseende enigt Norden, beslutat att stifta ett Skandinaviskt samfund, hvars föremål borde blifva att främja det litterära och sociala umgänget mellan de skandinaviska folken. Detta samfund hade en serdeles god framgång. En mängd ansedde män af alla samhällsklasser hade tecknat sig på de inbjudningar, som blifvit utfärdade, och en sammankomst var utsatt att hållas efter feriernas slut, för att välja en styrelse. Då ankom i går afton till de herrar, som haft bestyr med Upsalatåget och provisoriskt antagit sig samfundets angelägenheter, en skrifvelse från Köpenhamns polisdirektör, hvari han meddelar dem, att kancelliet förbjudit det Skandinaviska samfundets stiftelse. I dag har samfundets provisoriska styrelse offentligen i Faedrelandet protesterat mot detta despotiska steg och förklarat, att den ämnar klaga hos Konungen; men hvartill vill det gagna? Skulle man icke tro att den ryska gesandten önskat det Skandinaviska samfundets nedtryckande, såsom en artighet i anledning af förlofningen, och att våra statsmän funnit det billigt?