Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 2

naturligtvis heldre att sjelf låna ut pengar till 48 proc., än att ett institut upprättas, som ger lån mot 4. Målet för H. M:s resa är Wyck på ön Föhr, vid Slesvigs vestra kust, der det finnes saltsjöbad, som stå i rop för förmågan att återställa en af vällefnad försvagad kropp. Hvilken väg återresan tager är ännu icke kändt, men sannolikt blir det öfver Holstein, hvars rika adel är väl anskrifven. Kronprinsen är i sin faders sällskap, efter att en lång tid hafva färdats omkring på sjön, medan hans unga, vackra, men alldeles tyska gemål på Fyen njuter ett ensligt landtlifs. stilla nöjen. Utom hofvet hafva ock en stor del af de högre embetsimännen lemnat Köpenhamn; Höjesteret, Universitetet och skolorne hafva ferier; icke dessmindre har konversationen och politiken på de sista dagarne antagit en liflighet, som här alltid, men synnerligast under denna årstid, är högst sällsynt. Anledningen är icke heller ringa. Förlidet år reste prins Friedrich af Hessen, en son af landtgrefven Wilbelm af Hessen, Köpenhamns guvernör, och konungens syster Charlotta, presumtiv arfvinge till Churhessen och efter Kongeloven närmast berättigad att bestiga danska thronen, när manslinien med Kronprinsen sannolikt utgår — förlidet år reste, säger jag, bemälde prins Fredrik med Fregatten Thetis till Medelhafvet, och, efter att i Konstantinopel hafva gjort sig bekant med turkiska regeringsformen, landsteg i Italien samt reste derifrån till Wien. Knappt hade ban vid innevarande sommars början lemnat nämnde stad, för att göra ett kort besök i Petersburz, innan sjelfherrskaren hos danska hofvet anhöll, att prinsen måtte få tillåtelse att förlänga sitt uppehåll i Ryssland. Detta vardt ock med glädje beviljat. Men ej nog med denna kejsarens artighet; ty då prinsen närmade sig Petersburg, drog kejsaren i egen person ut emot honom, presenterade honom sin familj och öfverhopade honom med en uppmärksamhet och artighet, som om han varit, icke en liten tysk prins, son af en landtgrefve utan land, men som om han varit en stormäktig herrskare. Ryktena härom uppväckte här den ängsliga förmodan, att de berättelser i tyska blad, dem vi i vintras belogo, nemligen att prinsen af Hessen skulle vara utsedd till brudoum åt en af de två ogifta storfurstinnorna, torde vara sanna. Denna förmodan har nu bekräftat sig. En i dessa dagar hit ankommen rysk kurir har bragt den tidningen, att Prins Fredrik är förlefvad med storfurstinnan Alexandra Nicolajewna, Kejsar Nikolai tredje dotter. Blott om en bipunkt, berättas det, skola de höga fäderne icke vara enige. Landtgrefven vill nemligen hafva sonen boende i Köpenhamn, der grefven sjelf kan leda hans utbildning och bestyra den appanage han kan vänta från Petersburg — och till det sista må landtgrefven anses rält skicklig, ty han är en god ekonom. Kejsaren skall deremot önska att bibehålla prinsen, sin svärson, hos sig, att gifva honom ett gardesregemente att leka med och med sin öfverlägsna anda och ställning leda prinsen i den riktning, han finner för sig och kejsarriket förmånligast. Dock, detta är som sagdt blott en bisak; hufvudsaken är att partiet är afsiutadt, änskönt officiella förklaringen ännu icke varit synlig i våra Regeringsblad. Det lider intet tvifvel att detta är elt verk af den danska diptomaten, hvaraf man på högre ort lär göra sig mycken ära, anseende sig genom denna förbindelse hafva för evärdelig tid tryggat det danska rikets existens, eller åtminstone hafva försäkrat Danmark om Holstein, hvilket eljest, efter manliga stammens utgång, skall tillfalla Gottorpska linien, hvars tre representanter äro kejsaren af Ryssland, den fördrifne prins Vasa och storhertigen af Oldenburg. Men hvad tro väl våra svenska bröder att danska folket säger till detta verk af dess styresmäns statskonst? Ack, det talar föga, dess mun är tillsluten och suveränitetens gamla tornväktare, Stemann, drar nog försorg om att den icke öppnas. Men visst är det att det ryser i en hvar som har öga och hjerta för sitt fosterlands framtid, ty hvar finnes den enhet och kraft, hvarigenom frälsning allena är möjlig? Den ryska sjelfherrskaren visste alltför väl hvad han gjorde då han ingick på detta parti, som måhända också utgått från honom. Han har länge haft sin uppmärksamhet fästad på våra förhållanden och kan icke för roskull hafva bemödat sig att med diplomatens alla medel bibehålla er nära förbindelse med vårt hof. Han måste önska fast fot vid Östersjöns Dardaneller och hamnar för sina flottor vid Köenhamn och Kiel. Han kan ej med serdeles välbehag hafva skådat den lifliga inbördes sympati och den antipati mot ryska sträfvanden, som framträdt hos de skandinaviska folken, och liksom vi frukta den dag, då ett ryskt sändebud i Köpenhamn eller Stockholm skulle spela den bekante Repnins rol, så torde ock sjelfherrskaren med fruktan anse iden om ett fritt och starkt Skandinavien, som skulle kunna sätta en gräns för ryska politikens utvidningsplaner. Och just i detta ögonblick, då den andliga föreningen mellan nordens folk synes antaga långt större fasthet och styrka, än någonsin tillförne, och då den danska Konungastammens befarade utgående ger anlednings till så månsa funderingar och iIintriser. är