Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 2

vera SEE nn ett lättsinnigt samtal kan rubba den harmoni som till den dagen rådde emellan två männer skapade för att högakta hvarandra. Jag har redan, som sig borde, bannat herr Tonayrion, som, jag vet det och han erkänner det sjelf, har haft hel felet; jag hoppas deremot, att jag endast har beröm att gifva er. Jag får härmed underrätt: er, att genom min mun er motståndare gör e! den fullkomligaste och formligaste ursäkt; ni sel då att till fredens afslutande felar blott er un derskrift, gif mig den. Hon räckte sin hand åt Felix, som, i stället för att der med sina läppar besegla freden, kastade hufvudet tillbaka, liksom han hade frukta att duka under för frestelsen. o— Min fru, sade han allvarsamt, vid alla an dra tillfällen skulle jag skatta mig lycklig att lyd; er; men nu är det mig omöjligt; jag har blifvi skymfad. — Åh nej, ni bedrager er; ni tillägger her; Tonayrion afsigter, som ban ej har haft. Bör er man vid edra år fästa så mycken vigt vid någr obetänkta ord, hvaraf blott ett barn kan blifv: slött? — Ett barn? utropade Felix, som, seende ut detta ord en personlighet, aldrig hörde det mer kall blod. — Ja, jag påstår det, återtog Estelle, som sökt tillfredsställa ynglingens egenkärlek, det är blot barn som förarga sig öfver en barnslighet, oci det är just emedan ni är en man, som jag tro mig kunna appellera till ert förnuft. — Hvad ni behandlar som en harnslighet ä i mina ögon en skymf, som kräfver blod. — Hvilken galenskap! Hvilken orimlighet!