Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 2

antagit en iraposantare och, som det tyckes, fa stare ställning bland våra förvaltningsoch beskattningsgrenar, bör mindre tillskrifvas en mer utvecklad kunskap om dess grunder, än den händelsen att, här som annorstädes, regeringen och de mäktigare industriidkarne förstått hvarandra och ömsesidigt insett, att tullväsendet förenar deras gemensama afsigt att beskatta landet, regeringen för statskassan, industriidkarne för sin egen. De resultater denna förening under Sveriges splittrade representation, kan medföra, i politiskt som i statsekonomiskt hänseende, hafva icke blifvit förbisedde, hvarken af styrelsen, som, i den mån dess afsigter blifvit af industriidkarne förstådde, liksom tagit en del af borgareståndet under sitt synnerliga hägn och öppet nog visat sin missaktning för bondeståndet, ej heller å andra sidan af dem, som förstå vådan af administrationens öfvermakt genom splittringstaktiken och af ett på uppnåendet af enskilda fördelar grundadt statsekonomiskt system. De som för politiska afsigter önska denna förening, skola naturligtvis icke medgifva att dessa vådor existera; men de äro icke derföre inbillade. Genom tullbeskattningen öfvergår en betydlig del af folkets rätt att sig beskattav i administrationens händer, ty emedan tulluppbörden fordrar en, under administrationens omedelbara befäl stående och till militärisk lydnad organiserad personal, så har administrationen icke blott i sin makt uppbörden och kontrollen öfver en afstatens största inkomsttitlar, utan blir tillika herre öfver tullverkets statistik, hvilken åter måste läggas till grund för tullagstiltningen, så att, vid tullskattens bestämmande på riksdagarne, Ständernas beskattningsrält i sjelfva verket kommer att inskränkas till en utveckling i detalj af de grunder, Regeringen angifvit. Genom den åt Regeringen i grundlagen förbehållna rätt, att höja tullen å den första nödvändigbetsvaran, spanmål, och genom den, från denna medgift härledda rättigheten att lindra eller till och med upphäfva all tull, ökas ännu mer Regeringens makt öfver tullbeskattningen; den har i sednåre tider blifvit utvidgad derhän, att administrationen tagit sig frihet att sträcka denna lindringsrätt till enskilda fall och individer, så att hon låtit den ene betala högre, den andre lägre, den tredje alls ingen tull, hvilket helt och hållet inför godtycket. Genom detta inflytande på tullbeskattningen, och i synnerhet genom den faktiska, vare sig lagliga eller olagliga makten, att nedsätta eller borttaga tullen å en eller flera artiklar, eger administrationen hela den, af tullbeskattningen lefvande, industriidkande klassen i sitt våld. Så snart en eller annan afdelning af denna klass ådrager sig hennes fruktan eller misshag, kan hon kota eller verkligen hämna sig med en nedsättning af införselstullen på de artiklar, denna afdelning tillverkar; hon kan hota hela klassen med ett förändradt tullsystem; hon kan muta enskilda medlemmar genom gåfvan af en licens eller tullfrihet, och möjligen äfven ruinera dem genom återtagandet af en sådan gåfva. Hennes önskan, att göra denna, af henne beroende klass så stor som möjligt, måste nödvändigt inverka på tullsystemet, för hvilket således icke det allmännas välfärd blifver grunden. Men om sålunda en viss klass är i beroende af den, som är herre öfver tullväsendet, så äro derföre icke de öfriga oberoende. Genom obilliga tullbestämmelser å nödvändighetsartiklar komma alla samhällsklasser att lida, genom en oklok reglering af spanmålstullen, som åstadkommer ett stort stigande och fall i priserna, kan den jordbrukande klassen hos oss på ett par års tid bringas till yttersta elände, och i allmänhet är en af godtycke beroende tullagstiftning ett damoklessvärd, som oupphörligt hotar och förlamar en af samhällslifvets förnämsta funktioner, bandeln. Styrelsens rättighet att organisera tullstaten och bestämma dess löner och arfvoden, öppnar äfven en källa till okontrollerad makt: den tiliåter henne nämligen icke allenast att hålla en talrik och blindt underdånig tjenstemannakorps, utan äfven att tillskapa sinekurer åt devuerade odågor eller gunstlingar, som ej på annat sätt kunna förses, och icke blygas att i lättja förtära statens medel. Vi hafva bändelsevis kommit att nämna dessa vådor, såsom en följd af den utveckling, tullväsendet sednast hos oss tagit; men de äro icke derföre i och för sig sjelfva tillfälliga, utan vidlåda i allmänhet, mutatis mutandis, tullväsendet i alla länder. Öfverallt förstorar twllväsendet Regeringens inflytande på beskattningen, öfverallt föranleder det en splittring emellan olika samhällsklasser, öfverallt kan en oklok eller illvillig förvaltning af detsamma, hastigare än något annat beskattningssätt, ruinera visssa samhällsklasser eller bringa hela samhället i elände, öfverallt är det hotande för handeln. Hur nödigt är det icke då, att folket sjelf söker att äfven öfver tullväsendet vinna den makt, som grundlagarne tillägga det öfver all beskattning. Detta kan likväl ej ske annorlunda, än genom utbredande af kunskap om detta beskattningssätt, som är så olikt vår urgamla, direkta, grundbeskattning. Här, som i andra fall, är kunskap makt, och en sådan kunskap kan verkligen till hatvdlis del inhemtas af den här anmälda hoken.