Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 2

— Men, min fru, när herr Tonayrion... — Här är ej fråga om herr Tonayrion, utan om mig, det är jag som talar med er, jag, som appellerar till edert förnuft, jag, som gör en bön, jag, som räcker er min band; neka då icke längre att räcka mig er tillbaka. Felix, som kände sig icke äga styrka att motstå denna enträgna röst och detta vältaliga småleende, sträckte fram den ena handen; Estelle fattade den genast. — Ni gifver mig ert hedersord, sade hon till honom, att glömma detta barnsliga gräl och att umgås med herr Tonayrion som förut. — Hvad fordrar ni, min fru! svarade han med en osäker röst, i det han svagt försökte att draga sin hand tillbaka. — Jag fordrar ingenting; men jag ber er, återtog fru Caussade, hvilken såsom sista argumentet fästade på honom sina ögon, mäktiga att uppväcka svartsjuka hos englarna. Felix kunde ej uthärda denna oemotståndliga blick; ban nedböjde blygt hufvudet och svarade så lågt, att man knappt kunde höra det: — Min fru, jag skall lyda er. — Det är godt, sade Estelle i det hon såsom en belöning tryckte hans hand; det är att handla som en man. Ni är lika väl uppfostrad, som ni är tapper, och jag är nöjd med er, Nu, min herr riddare af Rosen, skola vi ej uppehålla hvarandra längre; ni kan fortsätta er promenad. . Detta oförväntade slut fullbordade elevens1 Saint Cyr förvirring. Han bugade sig utan att kunna s ett or till svar, och aflägsnade sig med en temligen tafatt min, i det han undvek sin onkels blickar, liksom. han gjort det under hela samtalet.