Aftonbladet – 24 juli 1843, sida 3

— Men jag, anmärkte öfverste Herbelin, i der ödmjukaste mening att mildra den tortur, som Servian efter hans tanka måste uthärda; jag som talar till er, jag har under min militäriska ban: rönt två eller, tre serskilda gånger en rörelse som var fan så lik fruktan. Vid Eylau till exempel i det ögonblick då jag, fallen af hästen blef öfverriden af en hel division ryska kyrassierer, då fruktade jag att blifva krossad, verkligen fruktade. — Nå men, öfverste! utropade Raoul med misstroende skratt. — Vi tro er icke, min far, sade den unga enkan med en spefull mine. Af kärlek till sin medmenniska vill min far nödvändigt vara en man utan mod. Förgäfves; hans rykte är stadfästadt och ingen skall tro honom. År det inte förtretligt? j Servian satt bredvid öfversten, och ordet medmenniska riktades åt den förre med så tydlig bänsyftning, att Herbelin ej visste på hvad sätt han skulle lindra det bitande i denna sarkasm: han steg häftigt upp för att göra slut på ett samtal, som allt mer och mer sårade gästfriheten. — Det regnar icke mer, mine herrar, sade han i det han gick till fönstret; låtom oss göra en tur ut på terrassen. Herr Herbelins tre gäster stego genast opp, fru Caussade gjorde detsamma; men i stället för att följa dem ut, gick hon till pianot. Då hon märkte det missnöjda uttrycket i sin fars ansigte, ruktade hon att fullkomligt uppreta honom, om won fortfore att med sitt skämt förfölja den man, om hon valt till sitt offer. Hon beviljade den ednare ea vapenhvila, för att längre fram utan ara återbegynna sina fiendtligheter. Servian hade, åtminstone efter utseendet, med afbrutet lugn uthärdat anfallet, för hvilket han var. föremål; Estelle. hade uttömt ett belt koger ned ironiens pilar, utan att ens kunna få honom tt hopdraga ögonbrynen. Imedlertid hade det