Aftonbladet – 22 juli 1843, sida 2

verklig bildning, och qvinnans fysiska förhållanden lika väl, som mannens, behöfva delta slags gymnastik! Måtte man allvarligt betänka, att den ytliga, mekaniska färdigheten i ett eller annat modernt språk och i exeqverandet af ett och annat musikstycke — för själens verkliga, moraliska och tankeodling icke kunna vara af samma värde, som en lefvande kunskap om fäderneslandets och mensklighetens historia, om de, vårt verkliga tänkesätt bestämmande moråliskt-religiösa begreppen, om den oss omgifvande naturen och skapelsen, om den äkta poesiens upplyftande, känslan och inbillningskraften i sjelfva dess rot bildande och förädlande himmelska skapelser! Och måtte man äfven betänka, att omöjligen någon annan, än en till tänkesätt och grundsatser rå, kanske ej på ytan, i kläder och fraser, men alltid på djupetaf själen obildad man numera är i stånd att misskänna värdet af en sådan bildning hos sin maka, helst om han besinnar hvad den betyder hos en moder, hvad den betydt och varit hos hans egen! — Och icke blott för sitt sköna och höga kall som moder och maka bör en sådan bildning åstadkommas och fordras hos qvinnan i vår tids bättre folkklasser, utan äfven för qvinnans omisskänneliga inflytelse på sällskapslifvet och på sitt fäderneslands öden. Det är hon, som företrädesvis är kallad att omskapa detta, oftast så triviala, själstoma och andefattiga societetslif, som mer än en gång gjort den ädles och högsinnades, gjort snillets och tänkarens förtviflan — till ett, som är menniskor och medborgare i dessa ords betydelsefulla mening värdigt, det är hon, som genom sin själs, sin fullt utvecklade själs och andes sanna, oförgängliga, oemotståndliga behag, genom det enda slags koketteri, som anstår den ädla qvinnan — skall locka till sig och småningom omskapa och kalla till verkligt själslif den af spelraseriets, af den råa sinnlighetsyrans, af egennyttans, egois-mens, girighetens demoner försoffade och förhärdade mannen; som åt lyxens, fåfängans, och den obildade praktlystnadens fordringar och villor skall gifva en för detäkta, artistiska skönhetssinnet tillfredsställande och njutbar riktning, ett ästhetiskt värde; som skall förädla smaken och moderna, försköna den husliga omgifningen. Och hvad angår qvinnans inflytelse på sitt fäderneslands öden, så våga vi påstå, att i denna stund minst hälften af de högt uppsatte i staten, de genom embete, börd och rikedom betydande hemligen eller uppenbarligen, äfven i de vigtigaste fall, ledas af qvinnan, ehuru försummad hennes egentliga, inre själsuppfostran varit och är. Hvad skulle det då ej kunna blifva genom qvinnans sanna, harmoniska bildning? — Ja, i sanning! det duger ej längre, i vår till högre, genomgripande, sjelfständig sambällsbildning outtröttligt sträfvande tid, minst för de, i en större scala verkande, s. k. bättre och högre klasserne, att qvinnan uppfostras endast till barnaföderska och vakterska, till hushållerska, till modeoch dansdocka, eller till en romanläsarinna, utan reflexion och eget sjelfständigt omdöme, eller till en fortskaffarinna af dagens värdelösa nyheter. Hög och vigtig är hennes samhällsbestämmelse. Af henne beror eller bör bero den späda medborgarens första, dess framtida öden ofta bestämmande uppfostran, den ännu mjuka materiens, eller rättare, andens form och lifsbilder, en ädel makas bästa njutning af sitt hemlif, societetslifvets moraliska och ästhetiska riktning, värde och behag — och medelbarligen till en stor del fäderneslandets öden och — dess religiositet! — Kan det väl då försvaras, att den ädlare, på fantasi, känsla och skönbetssinne, på anlag till anspråkslösa dygder, på tålamod, ödmjukhet, försakelse och mod i lidandet och ganska ofta på sundt förstånd, på moralisk instinkt för det sanna och rätta så rika qvinnans harmoniska själsoch kroppsutveckling i så hög grad försummas, att man af henne endast vill göra en amma och. sköterska, en städerska och matlagerska, en korsdragerska — eller också en inbilsk och fåfäng rodocka och ett stort barn? — Men — tycker jag mig höra den kloke, praktiske mannen säga — allt detta är godt och väl, dock hvad är att dervid göra, och huru kan och skall en så beskaffad qvinnobildning tillvägabringas? — Härtill svaras: författaren är innerligt öfvertygad, att om blolt intresse och värma för saken kan väckas, insigtsfullare och erfarnare män; än han, snart skola framstå och visa den rätta vägen. Till en början tror han redan mycket vara vunnet, om våra unga fruntimmer fattade vigten och nödvändigheten att i sitt hemlif underhålla hvad de lärt i de bättre och grundligare Ipensionerne, och att de bland dem, som sakna er EEE RENA ENE ENE EEE EES EEE I — Jaco har hos er vän Servian märkt blott et!