Aftonbladet – 20 juli 1843, sida 3

såg sig behörig att upptaga och afgöra en sädan fräåga, som eljest, efter den antagna lagprincipen: att saken bör tillhöra den domstol, inom hvars lagsaga brottet föröfvats, ej hör till dess forum, och sådant blott för det att en af parterna befann sig i Sverige, bör hon, som det tyckes, för att vara konseqvent, finna skäligt, att Stockholms kämnersrätt behandlar ett: civilt mål, der båda parterna höra inom dess jurisdiktion, ehuru orten, hvarifrån tvisteämnet haft sitt ursprung, icke gör det. Så ätminstone betraktas saken at många icke-jurister; få se hur de lagkloka ex pro fesso göra. Det har visst icke undgått Redaktionen, att det här refererade målet icke lämpar sig till jemförelse med det Graveska annorlunda, än att man deraf ser att det icke alltid varit lika svårt att finna ett forum, som det nu vill visa sig vara. Men just i sednare hänseendet synes det ej olämpligt att erinra sig blodsdomen öfver Löjtnanten Natt och Dag — den finnes ordagrannt införd i de Lindebergska bidragen — som, sedd ifrån juridisk synpunkt, utan tvifvel är ett af de svåraste slag, som någonsin blifvit appliceradt på den höga Justitias öra, såvida man nemligen icke kan undgå att anmärka, att åtalet var i saknad af alla de grunder, hvilka efter Svensk lag gälla såsom absolut nödiga för all undersökning. Det var nemligen icke nog dermed, att brottet, som bestod af yttranden i en tryckt skrift, icke var begånget i landet, utan skriften tryckt utomlands, samt aldrig en gång genom den anklagades försorg spridd i riket. Det var ej nog med att bevis aldrig förekommer, att Natt och Dag hade fått kunskap om stämningen, som skedde blott på 3 månader och infördes i en Tysk tidning, utgifven i en annan stat, än der han då vistades; det var ej nog med, att i domen icke ens upptogos de uttryck, för hvilka Natt och Dag dömdes förlustig lif, ära och gods, utan endast att han ådagalagt en förrädisk afsigt att stämpla till rikets skada och förderf samt befordra ändring i Successionsordningen. Det värsta var ännu, att icke ens någon enda juridisk visshet förekom, hvarken uti den anklagades eget erkännande eller andra bevis, att skriften verkligen var afhonom författad. Men alla dessa annars så nödiga premisser togos utan omsvep för afgjorda. Så stod det då för tiden till i Svea Hofrätt. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER: Svea Hofrätt gillar Stockholms Kämnersrälts utslag öfver stadssoldaterne Eric Andersson och Askelund. I Aftonbladet J2 143 för d. 23 sistlidne Juni meddelades både Kämnersrättens utslag och ordförandens, lagmannen Lindberghs reservation i detta mål, hvarom redan dessförinnan en utförlig berättelse i Aftonbladet förekommit. ;Afnyssnämnde utslag och reservation synes, att Kämnersrättens ordförande, lagman Lindbergh, ansett E. Anderssons handling såsom rån, men att rättens pluralitet funnit den böra försonas med extrajudiciel bestraffning. Denna sednare mening har blifvit gillad af Svea Hofrätt, hvars utslag vi här meddela: Kongl. hofrätten har den insända ransakningen, tillika med de af advokatfiskalen Fredholm i målet anförde besvär sig föreläsas låtit, finnande det vara, genom tilltalade Eric Anderssons och Aron Emanuel Askelunds egne erkännanden och hvad i öfrigt under ransakningen förekommit, utredt, att sedan Erik Andersson och Askelund, som under natten emellan Onsdagen den 22 och Thorsdagen den 23 pnästlidne Februari varit ifrån vakten vid Hötorget, enligt ordres, utgångne på patrullering, klockan omkring half till två i Kungsbacken vid hörnet af gränden Trebackarlång, uti en der stående, med häst förespänd, kärra anträffat gossen Anders Andersson :sofvande och derföre honom uppväckt, med tillsägelse, att Anders Andersson icke borde i sådant tillstånd å gatan qvarblifva, samt ytterligare omkring kl. 3 på morgonen under återgående från de mera aflägsna trakterna afpatrulleringsdistriktet, vid det, midtemot observatoriibacken liggande värdshuset Bernhardsberg, å nyo träffat Anders Andorsson sofvande i kärran, som, tillika med hästen, stod stilla, Ertfk Andersson, efter det gossen ånyo blifvit uppväckt, i uppsåt att åtkomma penningar, först medelst skarpt uttalad och två gånger upprepad hotelse tillsagt Anders Andersson, att, om han ickelemnade patrullen sex skillingar, skulle Anders Andersson penast afföras till Smedjegårdshäktet samt der öfver Söndagen qvarblifva, och deruppå, i afsigt att hos Anders Andersson väcka sådan rädsla, att denne icke skulle drista sig förvägra att lemna de äskade penningarne, omvändt och ledt hästen nedåt stora Kungsbacken till hörnet af Observatoriiplanen och den så kallade Kungsstensgatan, men, när Anders Andersson dervid börjat gråta, åter fört den tillbaka mot Bernhardsberg och under vägen tillsagt Anders Andersson att, om han gåfve Erik Andersson tjugufyra skillingar skulle han få köra bort, samt slutligen, då Anders Andersson, efter att gråtande hafva gifvit tillkänna, att han innehade 4 Rdr 6 sk. riksgäldssedlar, som tillhörde hans husbonde och hvaraf han följaktligen icke ordes något bortgifva, omsider, såsom Erik Andersson medgifvit, förmådd af fruktan för den framställda otelsens verkställande, ur sin västficka upptagit penningarne och i Erik Anderssons framsträckta hand dem nedsläppt, samma penningar emottagit och derefter bortgått; äfvensom att Askelund, Som vid tillfälet närvarit och åhört Erik Anderssons tillsägelse till ;ossen om penningars aflemnande, oaktadt Askelund nsett Anderssons afsigt med den vidtagna åtgärden, Itt omvända hästen och kärran samt föra den mot Xungsbacken tillbaka, ändock hvarken sökt afböja Eik Anderssons åtgärder, eller ens vid återkomsten till akten vid Hötorget, hvarest befäl funhits närvarande, ;m händelsen aflemnat rapport, utan fastheldre,oakadt derom, i anledning af skedd anmälan utaf Anlers Andersson, väckt fråga, ivbörjan densamma förnekat. camt Frik Anderssons förfarande ecålnunda fråm-Mm RA KR ARR KK —OA —KV ch — 2m-—RR Rd Ms RN DR