Aftonbladet – 20 juli 1843, sida 1

— Herr Tonayrion, sade han, med en röst, darrande af vrede, och nu ej af förskräckeise, detta skämt är måhända förträffligt, men för min del finner jag det dumt. Jag skall bevisa när ni behagar, alt jag ej är någon pultron och att ni blott är en narr. i — Bravo Felix! svarade Servian, upplyftande sitt hufvud; jag återfinner min hjeite. Det var en lycka för mig att jag ej var herr Tonayrion, ty jag ser att du då hade låtit mig tillbringa en ganska ledsam fjerdedels timma. — Hvad! är det ni, min onkel? utropade den unga mannen, förvånad öfver detta möie, det är då ni som gjort mig.... — Så grufligt förskräckt, det är just jag. — Förskräeckt! ni tror mig väl inte vara så barnslig? sade Felix, rodnande ända upp till öroren. — Hvarföre försvara dig derför? De största bjeltar äro ej befriade ifrån denna svaghet, och de är blott storskrytare som påstå sig aldrig hafva känt rädsla. Men nu, då du är återkommer ifrån din förskrägkelse, förklara mig hvad den scen du uppförde skulle betyda? Gick du i sö ; Var det ett vad? eller kanhä ST masqueradbal i afton? Å i Under detta samtal bien fullkomlig! återfått bruket af sina sinnen. Ilan sänkte hufvudet med förvirring; när ban upplyfte det, fuktade svettdropparna hans panna, och två tårar darrade i hans ögonhår. — Min onkel, sade han med en pathetisk ton, ni har alltbd visat mig en faderlig ömhet, och jag är säker på att ni inte vill göra mig en dödlig SOrg;