Aftonbladet – 20 juli 1843, sida 1

EN NORDAMERIKANSK INDIANHÖFDINGS TAL. Anföraren för Schocktaw-Indianerna. Webb, som är af blandad race och tituleras vÖlversten, bar nyligen hållit ett tal till den agent från Förenta Staterna, som infunnit sig hos nämnde Indianstam för att antyda Indianerna, att de måste aftåga till de dem vester om Missisippi tilldelade landsträckor. Omkring 1000 Indianer hade samlat sig vid Kopaleka i Alabama, för att emottaga budskapet, och Azgenten, Hr J. J. MRae antydde dem, att de icke längre här fingo upptända sina radförsamlingse!dar, att deras krigare ej längre här skulle finna ett fält för äran, att deras andar skulle här öfvergifva dem, och att, om de ville fatta deras store faders, Presidentens hand, som nu räcktes dem, för att föra dem till de vestra boningsplatserna, skulle deras förhoppningar blifva större och deras öde bättre.n Det svar Webb afgaf, har alla anspråk på skönhet i diktion, kraft, syftning och originalitet i tankan, och förtjenar att bevaras åt framtiden. Det har derföre ordagrant blifvit meddeladt i amerikanska tidningar, och är af följande lydelse: Broder! Vi hafve hört Dig tala, såsom komme ditt tal från vår faders läppar, den store hvite anföraren i Washington, och mitt folk har uppmanat mig att tala till Dig. Den röde mannen har inga böcker, och då han önskar att göra sina tankar kända, sitt ansigte bekant, så talar ban, liksom sina förfäder, med sin mun. Han rädes att skrifva. Då han talar, vet han hvad han säger; den store Anden hör honom. Skrift är de bleka anletens uppfinning; den föder villfarelser och strider. Den store Anden talar — vi höra honom i åskan, i de susande vindar, i de brusande vågor, men aldrig skrifver han. Broderl Då J voren unga, woro vi starka; vi fiktade vid er sida; men nu äro våra armar brutna. J hafven blifvit stora; mitt folk har blifvit litet. Broder! min stämma är svag; knappast kan Du förnimma den; hon är icke en krigares stolta rop, utan ett barns klagan; jag har förlorat den af sorg öfver mitt folks missöden. Här äro dess grafvar; 1 dessa åldriga tallar bör Du de aflidnes andar; deras aska hvilar här, och vi äro här qvarlemnade för att beskydda den. Våra krigare, nästan alla, hafva gått i de aflägsna vestra länderna, men här äro våra döde. Skola äfven vi vandra härifrån och lemna fädrens ben till vargarna? Broder! tvänne sömnhvilor äro förflutna sedan vi hörde dig tala. Vi hafva öfvertänkt saken. Du beder oss lemna vårt land och säger, att så är vår faders önskan. Vi bysa ej begär att misshaga vår fader. Vi högakta honom, och Dig hans barn, Men Schocktasven lärker alltid. Vi behölva tid att svara. Broder! våra hjertan äro fulla. Det är 49 vintrar sedan våra anförare sålde vårt land. En hvar krigare, som Du här ser, var emot fördraget derom. Om de döde hade kunnat räknas, skulle det aldrig hafva blifvit slutadt; men ack! ehuru de stodo rundt omkring, kunde man hvarken se eiler höra dem. Deras tårar kommo ned i regndropparna och deras röster bördes i detjutande vindarna; men de bleka ansigtena visste det icke och vårt land blef borttaget. Vi klage ej. mer; Schocktawen lider, men gråter icke. J bafven den starka armen och vwi kunna icke motstå. Men äfven det bleka ansigtet ärar den store Anden, liksom den röde mannen gör det. Den store Anden älskar sanningen. Då J togen vårt område, lofvaden I oss land. Der står Edert löfte i boken. Tolf gånger hafva träREY ISSN ORTEN KORET Se TARO SN TN RON md I Horr TAnavrian scsada han mad an väct