Aftonbladet – 18 juli 1843, sida 2

täckter och huru skefva deras åsigter måste förefalla inom få år, derom kan man göra sig en föreställning på förhand, genom författarens vink om det nu angifna forskningssättets förmåga att reda ett ibland de mest omtvistade problemer i Skandinaviens äldsta bistoria; frågan huruvida Eddasagorna äga någon historisk grund, eller blott äro naturmyther, allegorier o. s. Vv. Han yttrar sig derom som följer: aTvänne rakt motsattta åsigter i allt som angår Skandinaviens förhistoriska tid hafva, hvardera med den andras uteslutande, sökt att göra sig gällande. Enligt den ena tages efter bokstafven nästan allt som hos Sturleson och i Eddorna förefinnes; enligt den andra betraktas allt förhistoriskt som myth, allegori och dikt; de tilldragelser, hvilka Eddan och de första kapitlen af Sturleson teckna, ha endast skett i fantasien: Asarnas tåg, deras strider med Jotnarna m. m. skedde ej på jorden; ty hvarken Asar eller Jotnar voro annat än fantasibilder, mythiska väsenden, — dikter; inga invandringar; samma enda stam som nu, och denna hade först vapen af sten, sedan af koppar och fick slutligen, men först med christendomen, vapen af jern. — Denna sistnämda åsigt har i sednare åren gjort sig mer och mer gällande och håller på att allmänt antagas. Alla de ethnologiska, och i grunden sant historiska upplysningar, som sagan, traditionen och folktron m. m. lemna, föraktas och rent af förkastas såsom blott fantasi och skrock. På vanlig historisk väg torde ingendera af dessa motsatta åsigter kunna hvarken bevisas eller i grund vederläggas. Den method jag valt — den komparativtnaturhistoriska — förer icke till antagandet af någondera af de nämda meningarna. Denna slags forskning jäfvar icke Eddornas och Sagornas vittnesbörd, men den söker afkläda dem deras poetiska ombhölje och visa den på grunden liggande prosans nakna verklighet; den nekar ej koloniseringar på olika tider af invandrade olika stammar i Skandinavien; men den antager inga förr, än den först hållit boförteckning öfver deras qvarlåtenskap i Skandinavisk jord; den har ej till blindhet försett sig på någon slags hedendom, ej en gång på Asalärans herrligheter; den ser i Voluspa och Havamal och andra Asadikter, ej Asahedendomen i sin sannskyldiga gestalt, som bör och kan från mera säker grund framställas. Hvad Hr N. hittills hunnit framställa härom, är imedlertid blott att betrakta som ett fragment, och kan ei heller vara annat, då han hittills stått nästan ensam. Först nyligen har han fått biträde af andra forskare, som insett vigten af hans upptäckter, och numera oupphörligt äro sysselsatta att sända honom nya hieroglyfer till tolkning. För Skandinaviens forntid bar han likväl hunnit så vida, att han med rära ovederlägglig visshet kunnat ådagalägga tillvarelsen på vår halfö af 4 serskilda folk, tillhörande 3 olika stammar, och att våra fornsagor omnämna dem alla. Han har gjort högst sannolikt, att det äldsta bland dessa folk är det, som i sagorna betecknas med namnet Dvergar, och har tillhört någon med Eskimos eller Lappar jemnförlig menniskoras. Likaså har han utredt, att den efterföljande befolkningen svarar mot sagornas Jotnar eller jettar, och var af celtisk stam, med druidisk religion, samt egentligen bosatt längsåt Skandinaviens södra och vestra kuster, der författaren upptäckt omisskänneliga spår deraf både i kroppsbyggnaden och traditionen hos samma arters motsvarande invånare. Yngre än dessa äro Götherna, Thors dyrkare, Ihvartill slutligen kom den yngsta kolonien — Imen af samma stam — Svearne, under Asadynastiens befäl och med en af denna införd ny Igudalära, scm fredligt med sig införlifvade GöIthernas gamla Thorsdyrkan ). ) För att ytterligare kunna bestämma, till hvilka stammar de folkslag höra, efter hvilka skeletter finnas i de skandinaviska forngrifterna, har förf. anmodat professor A. RErzws, att förelaga en jemnförande granskning af olika folkstammars hufvudskålar. Denna jemnförelse har ledt till en ny fördelningsgrund af folkslagen, som är ojemnförligt enklare än alla äldre, och som äfven kan nämnas här, i sammanhang med de i början af denna uppsats vidrörda fosterländska eröfringarna åt vetenskaperna. Hr Retzius har funnit, att alla jordens folkslag kunna indelas efter hufvudets form, i stora grupper: Dolicocephali (med långlagd bufvudskål) och Brachyecphali (med kort hufvudskål), och att hvardera af dessa hufvudgrupper kunna ytterligare delas efter käkarnes form i två underafdelningar: Orthognali och Prognathi. Till Dolicocephali Orthognathi räknas Galler, Celter, Britter, Skottar, Germaner, Skandinaver; till D. Prognathi: Grönländare, flera amerikanska stammar, Negrer och Nyholländare. Till Brachycephali Orthognathi: Slaver, Finnar och andra tschudiska folkslag, Afghaner, Perser, Turkar, Lappar, Jakuter, m. fl., och till B. Progqna!li: Tartarer,