Aftonbladet – 13 juli 1843, sida 2

Det är alldeles nödvändigt att föreställa sig, att hertigen af Aumale samma dag var fastande ännu. En adjutant infann sig och sade: Ers Kongl. Höghet! Medan vi sakna frukost här, finnes icke långt ifrån oss millioner kottletter, som stekas sakta i solskenet; flere kottletter än jag kan tala om; ack! man har aldrig sett så många kottletter på ett ställe, sedan verldens och fårens begynnelse. Ja, verkligen, sade prinsen, har jag icke hela timmen nästan tyckt mig märka liksom ett os af stek. Men jag trodde att det var någon ånga, som vinden förde hit från de blommande palmträden och öknens sykomorer., Jag vågar försäkra E. K. H., svarade adjutanten, att det som slår oss i näsan här hvarken är ambra, nafta, kaifa, palmdoft eller sykomorlukt, utan ångan af en idyll, som stekes i silt eget flott. Jag skulle ofantligt gerna smaka på en färbog, ropade nu prinsen, men dugtigt fet. Med detsamma erinrade han sig att hans bror hade vunnit stort rykte genom jernvägarne, och han tyckte sig kunna klippa bort ett stycke deraf, genom en idrott, som skulle väcka uppseende. Gif akt! kommenderade han alltså, och drog sabeln. Vi måste eröfra oss vår frukost! De äldsta generaler kunde icke, för att tala med Journal des Debats, återhålla uttrycken af sin beundran öfver denna lika enkla som kraftfulla harang, hvilken erinrade om Henrik IV:s få men fintliga uppmaningsord en gång till sin arm. Några kompanier uppställdes i hast och aftågade. De 45,000 fåren och 600 kamelerna, betagna af förskräckelse, rörde sig icke mer än en fakir under sin hänryckning. Herdarne åter voro just nu sysselsatta med att på lamtapu, ett slags skalmeja, utföra en psalm, som icke får afbrytas vid äfventyr att bli fördömd; psalmen består annars af en enda musikalisk fras, som den rättrogne måste upprepa 115 gånger i rad, helt adagio. När de märkte prinsen, förvandlades likväl adagion genast till ett allegro, så att takten nästan gick i fyrsprång. Men oaktadt denna förändring hade de icke hunnit längre än till den 80:de repetitionen, innan hertigen af Aumale var midt ibland fåren. Dessa, som redan kände sig stekta på ena sidan, bräkte af glädje, i hopp att man kom för att vända dem om. Nu blåstes på tamtapu, så att man