Aftonbladet – 12 juli 1843, sida 3

det hänförda folket. BLANDADE ÄVINEN: DEN TRE GÅNGER BEGRAFNE. Francois de Civille ;begrofs klockan 40 förmidda gen den 4 Juni 4540 och kom till verlden två timma sednare. Detta hängde så tillsammans: hans fader parlamentsråd i Rouen, befann sig i embetsgöromål Normandies hufvudstad, då ett ilbud bragte honom der underrättelsen, att hans fru, som varit nära sin ned komst, plötsligt dött på sitt landtgods. Anton de Ci ville skyndade till sitt hem, men fann sin hustru re dan begrafven. Han lät uppgräfva grafven. och öpp. na kistan, och en rask son kom till verlden, till någor tröst för den bedröfvade enklingen. Gossen var, oci förblef likblek, men hade för öfrigt en stark helsa. Tjugutvå år sednare belägrades Rouen, en af pro: testanternes förnämsta platser, af Carl IX och hertiger af Guise. Francois befann sig i staden och utnämn. des af hertigen af Montgomery, som förde befälet der, till kapten för en fännika fotknektar. I denna egen. skap befann han sig den 13 Okt. 4562. på, muren : begrepp att sigta på en kapten för de fiendtliga bös seskyttarne, då han fick ett skott i venstra kinden, hvilket gick ut genom nacken. Hans fändrik, Jear de Clere, lät en soldat bära den fallne ned från bastionen. Soldaten återvände snart till muren, der allas uppmärksamhet var riktad på de anfallande. Två skansgräfvare sågo den välklädda kroppen på marken, plundrade den och kastade det nakna liket i en grop. I samma ögonblick ditbar en soldat liket af en falien borgare. Skansgräfvarne afklädde äfven detta, lade det ofvanpå kaptenens, öfvertäckte begge med litet jord och skyndade bort med sitt byte. På aftonen återvände Montgomery, åtföljd af flera officerare, till det inre af staden och stötte på ettantal tjenare, hvilka höllo sina herrars hästar. En af dem, en stor och gro! karl, framträdde och frågade hertigen, om det var sannt, att hans herre, Francois de Civille, stupat. Hertigen bejakade det och gaf drängen tillstånd att söka sin herres lik, för att begrafva det i ättegriften, och befallde fändriken de Clert, att beledsaga tjenaren. Den uttröttade fändriken lydde :ogerna denna befallning; han tyckte att hans vänchvilade lika bra vid Hilariusporten, som i sina fäders grift. Ankommen till porten, såg Claude: (så hette tjenaren) intet spår af sin herre. Den i oordning bragta jorden förde honom imedlertid: på den tankan, att han var begrafven här och i brist på en skofvel uppkrafsade han jorden med händerna. Snart funno de de båda liken. Han uppdrog det första och fann vid närmare undersökning, att det ej var hans herres; det andra var så vanstäldt af blod och smuts, att han ej kunde igenkänna det alls. Sorgsen nedlade han åter begge kropparne i gropen meni omvänd ordning, makade jord deröfver med händer och fötter samt steg gråtande till häst. Tycker du, att du gjort bra arbete nu) ropade fändriken till honom. 8e bara, der sticker ju en hand upp ur jorden. Och dervid drog Jean de Clerå foten ur stigbygeln och tryckte dermed. på den utsträckta handen: Genom den tunna sulan under stöfyeln, kände han någonting hårdare, än en kneta. Han böjde sig ned och varseblef på fingret en brijantring, hvilken plundrarne förbisett, kanske derför, att den efter kaptenens fall var betäckt med blod öch smuts. Claude! ropade Clerå åt den bortridande tjenaren, här bjuder dig en död redan en diamant till -vedergällning för din trogna omsorg. Vid ordet diamant-vände Claude om; hoppade af hästen och betraktade ringen på denur grafven utsträckta handen. Det är min HKerres ring! utropade han, uppgräfde genast. liket, bar det till en brunn och igenkände, sedan ;ban aftvättat ansigtet, sin herre, Sorgsen betraktade han det vanställda anletet, trycke en afskedskyss på dess läppar, men for plötsligt tillvaka med utropet: Han andas än!s -Cler steg af, Irog sitt svärd och höll klingan för den uppgräfnes nun. Stålet blef anlupet, och det var nu utom tyifel att Civille ännu lefde. På Clerås befallning förde Claude den skendöde till slarusklostret, der de sjuka vårdades. Fältskärerne ade mycket att göra, och med möda läten af dem örmå sig att undersöka kaptenen, men hans förlkdaing var: om han icke är död, så är han så godt om död; jag egnar min omsorg åt andra, som gifva nera hopp. Det återstod intet annat för tjenaren, n att åter lägga sin herre framför sig på hästryggen ch föra honom till hans boning, der låg han i två lagar och två nätter, utan alt röra sis. Claude uppökte slutligen en fältskär, som sstte en hank på den årade. Dagen derefter fann fältskären svulsten i nsigtet mindre och förordnade, att man skulle bänja upp tänderne på den ännu orörlige och hälla krafig soppa i honom. Detta skedde i fyra dagar, utan tt något annat, än pulsslagen förrådde lifvets tillvaro. På sjunde dagen öppnade kaptenen ögonen till hälfen, rörde läpparne och sade med svag röst: ack, de rma!s Han kunde ännu icke röra sig, men från etta ögonblick hemtade han sig långsamt. Få dagar derefter, den 23 Okt.,intogo de kungliga ouen med storm. Den sjukes vänner och slägtingar ogo till flykten; endast hans trogna Claude qvarstane och utverkade på altonon, genom tårar, böner och enningar, hos herr des: Moulins, kaptenen för det kottska gardesfolk, som bemäktigat sig Huset, och ordrade dess utrymmande, att han fick föra den sjua i en mörk och fuktig kammare, som vettade åt akgården. Här förblef den sjuka i två dagar. På ftonen don 05 Okt. inträdde druckna soaldator I ram