Aftonbladet – 12 juli 1843, sida 1

z — ÄH RA RT hos Tories, hvilka ännu alltid betrakta Irland såsom ett eröfradt land. Hvarken har tionde! blifvit reglerad på något billigt sätt: katholikerne skatta ännu till det protestantiska presterskapets sflöning; ej beller äro arrendatorerne af de rika possessionaternes jord tryggade emot den mest sodtyckiiga behandling al dessa, hvilken går så långt, att man ofta i tidningarne får läsa om hundradetais familjer vräkta ut på gatan, blott för det de vid parlamentsval ej röstat så, som deras husbonde lord A. eller baronetten B. befallt. Vi förhigå de många andra tryckande förbållanden, under hvilka Irländska folket suckar. OConnell, och med bonom den stora majoriteten af Irlands katboliker, (desse utgöra till antalet 8 millioner och protestanterne blott en million) tror att Iriands ställning icke kan på något tillfredsställande och varaktigt sätt förbältras, förrän landet får sin egen representation, skild från den engelska, med hvilken den sedan 4804 är införlifvad. Det är denna idee, som lisger till grund för den störa s. k. crepea!-agitationn, genom hvilken OConnell sätter myror i hufvudet på Tories och i synnerhet på ministrarne. Det synes som denna tanka på ett eget parlament slagit djupa rötter i-sinnena i Irland, och om ej OConnell alltför snart af döden ryckes från sin politiska bana, torde-han måhända få se den förverkligad, liksom kätholikernes emancipation, länge, såsom nu uniofiens upphätvande, ansedd för omöjlig. Såsom prof på sinnesstämningen med hänseende till denna stora fråga meddela vi följande ur en Irländsk tidning, The Tablet: Till och meddet af Morning Chronicle föreslagna upphäfvandet af irländska statskyrkan skulle, såsom en enstaka åtgärd, visserligen icke numera undandraga repealsaken 40 röster. -Hvartöre? Först för det det komme nårot för sent: unionens uppbäfvande synes nu ligga Irländaren så tillsägandes inpå näsan, och innetattar i sig kyrkofrågan jemte flera andra frågor. För det andra är Irlands närvarande ställning sådan, att till och med kyrkofrågan för detsamma-har blott-en underordnad betydelse och tvenne andra frågor äro för landet al änuu mera vist. Och säkerligen måste eländet vara öfver a!l beskrifning stort i elt land, som nödgas sucka under tvenne. ännu merac-tryckande olyckor, än denna onäturliga kyrka. Men dessa båda olägenheter äro arrendatorns förhållande till jordezaren, och fattiglagen. Afven om irländska statskyrkan skulle ega bestånd till: :domedag, så kunde folket dock finna sitt Jliftsuppebälle, och fortfara att dyrka sin Gud i fred och ro. Men förhållandet emellan jordegare och arrendator och de olägenheter, som åtfölja detsamma, gör det rent af omöjligt för 2 millioner menniskor att liinära sig, och fattiglagen;. söm dessutom ligger sig i väger för uppfyllandet al några af de dyraste plister, som religionen föreskrifver, har den förmätenheten att i afseende på underhållet sätta de fattiga i lika klass, med der oskäliga: djuren Lord John Russel undrade i et af sina sednaste parlamentstal deröfver, att Irland visat Whigs tacksamhet för det ringe, ehuru svälmenta, de för mått göra för detta lands bästa. MemIrlandiskall hädanefter icke mera visanhågon sådan tacksamhet pn tid är förbi, då ett par hederliga mäns anlisnde i embeten, några fångars frigifvande, några åtgärder af vicekonungen, ett par föga verkan: de lagar, till hälften stympede under deras gång genom parlamentet, kunde uträtta någonting. V hafva ge-om ett stort språng kommit till andr: tider, till andra besvär och följaktligen älven til andra botemedel. Sedan tidningen sökt visa, att OConnell, är der ende man, som förmår länka händelserna i Irland slutar den på följande sätt: Flväd säger du, mar kis Landsdowne, om fasta och tryggade arrende kontrakter? Och du, lord John Finality ) on en utvidgning af valrätten? Och ni alla, herra Whigs, om en fullkomlig förändring af fattiglagen Allsintet, eller detsamma som intet. . För allt verlden, bryn derföre icke edra bjernor med nå lgon politik i afseende på Irland; Varen stilla jväntlen så länge, visen: eder i de enstaka sm j ) Ea benämning, som lord Russel fått efter sin för klaiing i uvderhuset, att parlamentsreformen sådaj I oden nu är vore en final measure.