Aftonbladet – 12 juli 1843, sida 1

slag på sin port; samma fältjägare, som medfört underrättelsen om deras lycka, och hvilken icke funnit reda på kapten-ispravnik ), till hvilken depechen var ställd, anlände med de besge ångarnes benådning, och vände sig till dem, hvilkas ogis han kände. Lopouloff gick genast upp för att visa honom till fångarne. De begge olycklige hade återvändt i den djupaste förtviflan. Då de inkommo i deras ödsliga kammare, satte de sig tigande på en bänk i mörkret. Hvad skulle de säga hvarandra? De hade förlorat allt hopp och den eviga landsflyktena tryckte dem med en dödande tyngd. Under två timmar hade de lidit på en gång af qvalen af det närvarande och försmaken af en dyster framtid, då i en hast ljuset af en liten lykta upplyste deras lilla fönster; de hörde flera röster utanför. Man slår på deras dörr, en vänlig röst höres: Vänner, öppna, vänner, nåd! nådälfven för er! öppnal, Intet språk kan beskrilva en dylik scen. Under några minuter hördes endast afbrutna ord: Nåd! Kejsaren! Gud välsigna honom! Gudi vare lofvad! Må han öfverhopa med sin nåd den goda Prascovia, som icke glömt osslb Aldrig har någon mensklig boning inneslutit lyckligare varelser; aldrig försiggick någon hastigare förändring ifrån olyckan till den minst väntade lycka. Kapten-ispravnik, som vid sin hemkomst erhållit underrättelse om en fältjägares ankomst, skyndade till de begge männerne och bröt depechen, som innehöll tvenne pass och ett bre! från Prascovia till fadren. Hon skref, att sedan hon vunnit denna nya nåd, hon icke ännu vågat anhålla om någon hjelp för hans gamla kamraters hemresa, men att Gud hade föresett det i vedergällning för det ädelmodiga anbud de gjort henne vid sin afresa från Siberien; hon hade bifogat i detta bref 200 rubler i assignationer. ) Ett slags polisembetsman på stället,