Aftonbladet – 11 juli 1843, sida 2

Författaren förkunnar, såsom alldeles säkert, valt Grefve Posse, såsom Justilieminister, inlät sig i underhandling med oppositionens män.n För så vidt jag har den äran att räkna mig till dessa, ir uppgiften falsk; så vida man ej vill kalla det punderhandling, att Grefve Posse, på gången i Riddarhus-salen, vid ett hastigt förbigående, yttrade till mig, i fråga om Kabinettskassan, de ord, hvilka af författaren åberopas; nemligen: vill man alt reformerna skola gå och ett nytt system inträda, så måste denna förhatliga affär biläggas. Sker det icke, så kommer det gamla systemet åter. Detta Delphiska orakelspråk utgick ifrån Grefve Posse, lika så naket, som det förekommer här; och i en sådan hast, att jag derpå icke en gång hann svara. Kan det få namn af punderhandling med oppositionens män, så har jag orätt i mitt begrepp om hvad dermed menas; men någon annan underhandling har icke, mig vetterligen, nåsonsin ägt rum. Härtill torde äfven få läggas, att Grefve Posses underhandlingar med oppositionen kanske hade bordt börjas innan han inträdde i ministeren, i fall han ansett sig i bebof af oppositionens understöd. Sedan han en gång inträdt i ministeren, kunde väl Grefve Posse icke äga anspråk på några oppositionens sympathier, då han icke förr aktat nödigt att göra sig underrättad om vilkoren för dem.n Om Grefve Pos:e och hans kollegers politiska tänkesätt visste jag aldrig något annat, än det ofvananförda meningsslutet, att den förhatliga Kabinettskasse-affären måste biläggas,, och häruti tänkte oppositionen med Grefve Posse så vida olika, som den icke ansåg sig böra låta narra sig till eftergifter, utan aft, för nationens räkning, kunna vinna åtminstone något för något. Ager författaren så liten insigt i ställningar och förbållanden, att han verkligen tror, det eftergifter i detta hänseende skulle blifvit upptagne och erkände såsom ett. uttryck af välvilja och undfallenhet för en ålderstigen Konung, eller såsom en grannlagenhet, ett ej tillskynda honom bekymmer på gamla dagar? Nej det är icke möjligt! Författaren vet lika så Väl som jag, att eftergilten skulle blifvit ansedd som ett nederlag: att den skulle blifvit utbasunad såsom ett bevis på vanmakten hos ett fyratiotal af illasinnade, eller med andra ord hos den obetydliga oppositionen. Man kände förhållanderne allt för väl för att låta villa sig af böjelsen för medgörlighet, då pligten emot det allmänna manade att handla på sätt som skedde; och Grefve Posses personlighet, under de vilkor han synbarligen antagit då han inträdde i ministören, var på långt när icke tillräcklig att i sådant hänseende lemna några, för-oppositionen tillfyllestgörande, garantier.n Att jag, som författaren yttrar, ,förstod och trodde på grefve Possen, fruktar jag vara en förutsättning helt och hållet tagen ur luften; ty jag vet sannerligen icke, genom hvilket yttrande jag möjligen kunnat lemna anledning till en sådan misstydning af verkliga förhållandet, då jag om grefve Posse, i politiskt hänseende icke visste något annat än att vi beständigt varit af olika politiska tänkesätt, och att vi alltid, såsom jag förut sagt, tillhört de hvarandra rakt motsatta politiska partierna. Jag vill deremot minnas, att jag på Riddarhuset ej lemnade oanmärkt det oöfverlagda sätt, på hvilket grefve Posse trädde in i ministeren, hvarvid ban betedde sig helt annorlunda än friherre Nordenfalk, som visade den klokheten att se sig före, och att som kännare af ställningar och förhållanden hellre uppoitfra taburetten, än sitt rykte. Jag finrver af författarens uppgift, att det ifrån oppositionens sida skulle utgjort ett stöd för Justitieministern grefve Posse, om jag ej vägrat att i enskild väg taga kännedom af handlingarna rörande Kabinettskassan. Det var således verkligen å färde ett försök att inleda mig i en falsk förhandling! Jag nekar ej, att jag genast misstänkte något sådant, då jag, anmodad att uppkomma i kabinettet, icke der möttes af ministern sjelf. Med all aktning för den höga rangen, tyckte jag ändå, att det icke pråcist hade varit under ministerns värdighet att personligen med mig behandla frågan, efter jag i sådant afseende var kallad; och det föll mig genast in, att man på diplomatiskt sätt kunde vilja kompromettera mig, utan att sjelf äfventyra blifva komprometterad. Jag tog mig tillvara för att falla i nätet; men äfven utom detta, hvartill hade det väl rimligen gagnat, om jag i enskild väg tagit kännedom om dessa handlingar? och hade det varit passande, om jag, såsom ordförande i Konstitutionsutskottet, i en sak, som var under Utskottets handläggning, hade emottagit förtroenden, dem jag icke kunnat meddela mina kolleger. Jag gjorde vid detta tillfälle allt hvad jag kunde och allt hvad jag borde göra, då jag erbjöd mig att anmäla förhållandet i Utskottet, samt att föreslå utväljandet af fyra ledamöter för att, jemte mig, taga kännedom om da amnämnda KaNinottchandlincarna: men härtill