ej besluta sig till att ännu mer aflägsna min mor ifrån mig, och politiken anbefaller här framför allt bibehållandet af enigheten inom kungliga huset. Det är endast statens ära, som skulle kunna äga ett större värde för mitt bjerta. Prinsen fortfar: kMin pligt är att spela andra rolen, så länge jag blott befinner mig på andra platsen, och kanhända fordras det en större själens styrka att inskränka sig inom de gränsor, som min plats föreskrilver mig, än att öfverskrida dem. Jag har en far, och i denna far en konung. Min första skyldighet, min största ära, min verkliga politik är att ej aflägsna mig från en undersåtes pligt och att ej vilja lysa på hans (konungens) bekostnad. Det är först, då hans person, hans krona eller mitt fädernesland är 1 fara, det är först, då Sveriges sjelfständighet hotas, som jag anser mig böra ge utrymme åt den kraft, som en sansad läsning af historien, och enthusiasmen för äran kunna ingifva mig. Jag har visat det uti Stockholm i December månad 4768 och uti Norrköping i April 4769. Man har sett att jag skydde hvarken mödor eller faror, då det gällde, att tjena min konung och mitt fädernesland. Men i detta ögnablick ålägger mig sjelfva framgången af mina bemödanden, att hålla mig stilla, och att ej ådraga mig svartsjuka blickar af dem, hvilka jag bör älska och vörda. Konungen är för det närvarande omgilven af ett patriotiskt råd. Mina bemödanden skola hädanefter inskränka sig till att bibebålla enigheten dem emellan. Men återkomme olyckan, så skulle man erfara, att mig fattas hvarken mod eller fasthet eller enthusiasm för mitt fädernesland och för dess sanna frihet, att jag hatar lika mycket Carl XI och hans despotism, som jag älskar den store Gustaf Adolf och hans ädla upphöjda själ; och att Jag närt mig med en David Humes, en kardinal De Retzs och en Montesquievws skrifter. Ekholmsund den 40 April 1770. — VO (Slutet följ.)