sultater i afseende på Sveriges rykte i vissa fall om det berodde på en tysk riksgrefvinnas nyck att i Sverige söka någonting, som ej står att fin na på jorden — föreningen af en nordisk mid sommarsnatt med söderns månsken. Det ena ha man hos oss i Juni det andra i Augusti; mer astronomerna göra, som man vet, de allra oböjligaste inkast emot de begge månadernas sammanstöpning till en. Det är ganska oartigt af dem mot en så förväm dam som tillika har anspråk på att vara ett geni och under hand låter förstå att hon i ett och annat befinner sig på samma linia med Napoleon och Thorwaidsen. Man har svårt att tro det: men det är bokstafligen sannt, att just den nyssnämnda oförenligheten af olika årstider utgör grundskälet till grefvinnan Idas misshag med Skandinavien och till hennes beslut att efter ankomsten hit, i stället för att fara vidare till Norge, som hon ämnat, vända om till Holstein igen, hvarifrån hon kommit, och låta hela resan stadna vid blott ett försök långsåt kanallinien. Det är verkligen en psykologisk märk värdighet, hvilken man bör höra egarionan sjelf utveekla, för att anse den möjlig. Jag bor vid Mälaren,, skrifver hon den 22 Juni, alltså precist på en af solståndsdagarne, jag bor litet ofvanom Mälarens utiopp i hafvet, nära Norrbro; det är här smalt som en ström. Jag låg länge i fönstret om natten och såg på den lugna trakten. Till venster de sköna lätta brohvalfven: till höger det gröna Strömsborg: midtemot temligen osköna byggnader med den så kallade stora kyrkans torn uppskjutande bakom, och åt höger det ståtliga rådhuset, riddarhuset med sina glänsande tinnar och riddarholmskyrkan, hvars torn, speglande sig uppnedvändt i Mälaren, tycktes balancera på sin spets. Fullmånen steg klockan 44 silfverfärgad upp öfver rådhuset: en hund skällde på den: tvätlterskorna drefvo ännu sitt bullersamma handtverk vid stranden och en nätt fiskarjulle halkade tyst förbi. Det var en tick bild: en målare skulle kunnat göra något deraf; men för mig var den utan behag. Hvarföre? Kulen drog vinden öfver sjön och när jag rysaude svept in mig i min mantilj, trädde jag tillbaka, tillslöt fönstret och sade med en lätt suck: I Venedig voro fullmånsnätterna annorlunda! — Under inflytelsen af dessa minnen skrifver jag. — Lägger man till denna hennes Stockholmska betraktelse den, som undfaller henne efter sin hemkomst till Holstein, så har man nyckeln till det förkastande manifest hon i sin bok utfärdat emot Skandinaviens jord och himmel, och hvilket sannolikt icke skall förfela all verkan, åtminstone på en mängd utlänningar. Det var den 43 Augusti, som hon återsåg Holgein. Vid den tiden på året skulle hon ha funpit hos oss hvad hon fann der, men hade saknat här i Juni — månsken, gröna lindar, törnrosor. Men utan att fästa sig vid sådana småsaker som almanackan, yttrade hon då i det bref, som slutar heunes resbetraktelser: Min resa till Norrige stod ej skrifren i stjernorna, fastän jag i våras lofvade mig, ag vet ej hvad för herrligheter deraf. När det var så vida kommet, då vände jag om; då föll det mig in, alt en sydländsk vinter är bättre än sn sådan högnordisk sommar. Jag är rätt glad att vara bär. Man kan sitta här i fria luften och! läsa och arbeta, och om aftonen dricka sitt the månskenet under lindarne. Hvar i Norrige skuile jag väl druckit the i månsken, under lindar! — Det är nu förbi: jag kommer aldrig tilll Norrige, — För att vara rättvis, måste man nedgifva likväl, att den erfarenhet hon fick af vår högnordiska sommar icke var animerande. Något hvar torde minnas, att vi förlidet år hade ett midsommarsväder som i Mars. Men man måte äga mera vana vid abstraktion från ögonblic.ets intryck, än som kan falla på ett öfverförfinadt fruntimmers lott, om man ej skall låta omlömet öfver en trakt besticka sig genom willfäligheten att se den första gången i ruskväder eller solsken; sielfva tropikernas praktfulla natur skulle örefalla vidrig för den, som endast lirde känna len under ett par veckor af regntiden. Låter nan samma ursäkt gälla här, och skrifver den yska grefvinnans omdöme öfver väderleken i vårt and på hennes förfelade väntans räkning, så öfverraskas man rätt ofta af det träffande och skarpynta i hennes reflexioner öfver mycket annat. Hit ör hvad hon säser om nejderna kring Stockholm ch Mälaren; mången, som vid deras åsyn erfarit letsamma som hon, men icke kunnat göra sig eda för sin känsla, skall i hennes omdömen träffa n oväntad förklaring deröfver. När man ej är an vid denna trakt från barndomen, utan aninder hit från någon landsort af annan karakter, . ex. från Angermanland, Wärend, Kisa i Osteröthland, terasstrakterna vid Wettern och Wenern, icsca sträckar af Sverices vestra kust. Gattland