Aftonbladet – 5 juli 1843, sida 3

tillegna sig den gamla familjen Montmörencys croix des alerions, andra familjen Rohans måcles et guidres, andra herrarnes af Crequi croquis med devisen Nul ne si frotte. Napoleon förargade sig grufligt öfver dessa löjliga tilltag och förböd sina nygjorda adelsmän alla dylika tillgrepp. Den under skräcktiden så exalterade republikanen och berömde målaren David hörde ock till Napoleons nya adel. Han valde till sitt vapen en palett i gyllene fält jemte en hand, som grep om tre svärd — en anspelning på de tre Horatierne i hans berömda målning. Detta vapen var åtminstone väl valdt, ty det betecknade ägarens konstnärliga bana. Det var samme David, som under perioden af sitt Jakobinska raseri sade om konstnärerne: om man ville stjuta på dem med drufhagel, skulle man ändock icke träffa en enda patriot,. Han begärde då att man skulle förstöra Luxembourgska galleriet, som innehöll Rubens mästerverk, och han lofvade att tömma giftbägaren med Robespierre. David har i sina porträtter af berömda revolutionsmän efterlemnat stora mästerstycken. Originalporträttet i olja af Marat befinner sig nu i Rousselat de St. Albinsintressanta samling gamla Rue de Temple 424. Sednare yttrade han sig öfver perioden af sin lefnad från 1794 till 4794 på följande sätt: hvar och en yrade då, royalister och republikaner, alla betedde sig som narrar och galningar. Det är bekant, att David 1845 vägrade att måla Wellingtons porträtt. Han dog landsflyktig i Brässel; hans stoft skall återföras till Frankrike. På den tid han mottog adelstiteln, utmärktes han med stor aktning af Napoleon. Rörande den kejserliga adelns vapensköldar , må ännu anmärkas, att palmträden, sfinxerne, obeliskerne 0. d., hvilka man ännu träffar i dessa vapen, betyda utmärkelser från Egyptiska fälttåget; Desgenettes, Larreys, Monges, Champollions m. fl:s vapen lemna prof derpå. Några nyadlade damer, generalseller marskalksfruar, utmärkte sig ej sällan genom löjligheter. Marskalkinnan Lefebure, hertiginna af Danzig, får ej räknas till deras antal. Hon var en originell, munter dam, som ofta vid hofvet genom bastanta sanningar och komiska anmärkningar gaf luft åt sitt goda lynne, men ingalunda förbländades af adelstiteln. Hon var en rättsint och aktningsvärd qvinna, som städse ådagalagt en hedrande karakter. Bland karrikaturerne från samma tid framstiger deremot synnerligen marskalkinnan Massena, hertiginna af Eszling. Hon lät nemligen, för att tillbörligen fira sitt adelskap, i klädmäklarbodarne i Paris uppköpa ett dussin gamla klädningar af tungt gros de tour, sådance man brukade dem i Ludvig XV:s tid, och utbredde dessa prålande mönster af pompadourmoderna i en korridor, hvilken man måste passera, för att komma till hertiginnans sängkammare. Då de besökande damerna frågade hvad dessa gammalfranska drägter skulle tjena till, svarade hertiginnan: min Gud, jag har låtit framtaga dem för att vädras; jag har en viss kärlek för dessa antiqviteter; de hafva tillhört min mormor,. Öfver dessa och dylika dårskaper log man lika mycket 41809, som man 41830 roade sig på bekostnad af dessa hofmessiga krämarfruar, som med icke mindre framfusighet och en lika öfverdrifven utstyrsel visade sig i Tuileriernas salonger och med en segrande uppsyn togo de gamla hertiginnornas taburetter i besittning. Moderna under kejsartiden erhöllo lika löjliga benämningar, som i fordna tider före revolutionen och i efterföljande under restaurationen. Den krjserliga epoken hade följande färger: cuisse de nymphe effrayge, puce en mal denfans, sauterelle poitrinaire beurre fratis double de chou, gris de souris effraye, crapaud mort damour, hanncton couet, hanneton en couche, dos de hannelon, araignee meditant un crime. Före revolutionen voro favoritfärgerna: cheveux de la reine, mardorg, bleu de roi, prune de monsieur, cacadauphin, merde dote, dernter crachat de M:r Maurepas. M:me Dubarry ägde en drägt hel och hällen af guldtyg. Hatt å la Souwarov bars mycket under Napoleons tid. I nyare tider finna vi under restaurationen vert de cour, vert de Charles X., och under hertigens af Bordeaux barndom framkommo ock många löjliga benämningar. Giraffen och Osagerne gäåfvo en rund tid namn ät moderna, liksom efter Juli-revolutionen, poudre dor, vert-clair, bleu-påle, Lord Grey, vert russe, pilot, Abd-el-Kader o. s. v. Det är att märka, att efter Juli-revolutionen lika litet moderna, som den goda .onen, utgå från hofvet eller dess omgifning. Man har ofta lett öfver det 48:e seklets excentriska moder, öfver rock, puder, och frisyr, öfver allongeperuker och vertugadins. Aro väl de nyare moderna för herrar och damer förnuftigare? Jag tviflar lerpå. Säkert äro åtminstone herrarnes kostymer söktare än någonsin. Mad. Duchappe vari 18:e århunIlradet lika berömd, som Leroux under kejsarinnan Josephine, som Bömer under Marie Antoinette. Mad. Duchappe var verldsberömd och erkände bland sina amtida blott fyra namnkunnigheter: mad. Pompalour, Voltaire, J. J. Rousseau och sig sjelf. Dansöen Westris talte om sin dynasti och ville för sin tid j erkänna någon annan namnkunnighet än sig sjelf. Mad. Duchappe hade uppfunnit mössorne å la Loyola ch vid Genuas belägring mössorna å la Genes; markalk Richelieu med hela sin generalstab representeades af dessa mössor. Vid Mahons intägande uppann mad. Duchappe koefyrn å la Mahon och alla daner på modet buro fästningar på hufvudet. Gröna and betecknade kurtinerne, gas parapeten; kanojerna representerades af svarta silkespomponger och ontreescharpen af blonder. Allt löjligt gör i Frankike lycka för en tid. Mad. Duchappe dog rik och erömd för sin andäktighet. Då hennes beskyddarina fru Pompadour dog, tillslöt hon sin butik i hela re dagar. Hur många tårar har icke kejsarinnan Jofine gjutit för utgifterne till sin toilett? Hur måna skulder måste icke Ludvig XVI betala för att berida Marie Antoinettes modeutgifter. Om de grekiska meder, som under direktorium och sta tiderna af konsulatet samt efter Muscadinerne ppkommo (modhjeltarne kallade sig på den tiden les erveilleux) kan intet gifva bättre begrepp, än den rägt mad, Tallien bar vid en audiens, hvarom hon höll hos konsuln. Mad. Tallien, den bekanta konentledamotens raka, var dotter af den rika spanska inkiern Cabarus. Före revolutionen och ännu gana ung, hade hon varit gift med marquis de FonteCR AL kart fv mm mm — . FR me TT ro IT H--H--lelelle