utomordentliga Kommissionen, hvars President han varit, hade nyss slutat sina arbeten, och hade sträckt sin hårdhet också till flera hofbetjente, äfven sådana, som tillhörde mig, och hvilkas lidanden hade blifvit mig berättade. Hvad Grefve Tessin angår, hade jag alltid hållit mig inom vissa gränser, och äfven för honom bibehållit den aktning, som ett barn alltid hyser för sin fordne Guvernör. Men Drottningen hade gifvit mig en förskräcklig id om hans karakter, och hade sökt att emot honom ingilfva mig sin egen hätskhet, hvilken likväl, ehuru räftvis orsaken var, hon aldrig borde ha drifvit så långt. Grefve Tessin 22) hade fattat en häftig passion för Drottningen. Han hade äfven varit nog djerf, att för denna prinsessa förklara sin kärlek och göra henne propositioner, nog aflägsna från den vördnad man är skyldig sin öfverhet. Drottningen dolde länge hans oförskämdhet för Konungen, och trodde att föraktet och det omätliga afstånd, som skilde henne från en undersåte, borde sätta henne i skydd för ytterligare försök; men grefve Tessins kärlek gick till en sådan ytterlighet och blef Drottningen så besvärlig, att hon slutligen för Konungen upptäckte den hemlighet, som hon så länge förtegat. Det hände äfven att Konungen en dag inkom, då grefve Tessin till den grad glömt den vördnad, han var Drottningen skyldig, att han kastat sig för hennes fötter. Ordvexlingen var häftig och slutades med en förskräcklig eclat, jag menar grefve Tessins nedläggande af sitt guvernörsembete och aflägsnande från hofvet. Imedlertid gåfvo så han, som Konungen andra skäl dertill; hvilket har kastat öfver hans hastiga reträtt ett mörker, som ännu för publiken ej är skingradt. Af alla tre var likväl Pechlin den, mot hvilken Jag var mest uppretad. Man dömme till min surprise, då, insläppt i Mössornas hemliga råd, som hölls i Konungens kabinett två dagar efter riksdagens utblåsande, jag erfor, att man hade försonat sig med honom, och att han var en af dem, på hvilka man mest räknade. Jag kan ej uttrycka min harm, och hvilken tanka då hos mig uppstod om ett parti, som, framställande sig såsom hofvets, debuterade genom en försoning med den förste republikanen i riket; hvilken, enligt deras egen uppgift, hade år 4756 proponerat atl afsätta Konungen och förgifta Drottningen. Jag trodde mig då se partiets undergång, och ingenting kunde betaga mig den tanken, att Pechlin endast var elt instrument i Hattarnes händer för att bedraga och ruinera både Mössorna och hofvet. Ty ännu var jag i den fulla öfvertygelsen, att detta parti bland nationen (Hattarna) gick ut på att afsätta kongliga familjen. Imedlertid lugnades jag i afseende på min familj genom de skenbara framgångar, som Mössorna hade i början af riksdagen; men tal och uppförande hos de förnämsta ibland dem förvånade mig allt mer. Till landtmarskalkstafven presenterade sig tvenne medtäflare, grefve Fersen 23) och grefve Adam Horn 24), son åt den namnkunnige grefve Horn, som så länge varit nationens afgud. Grefve Fersen hade genom 4756 års katastrof blifvit i högsta grad förhatlig för hofvet. Horn var egnad att lyckas, om ej en olycklig passion fördunklat alla bans egenskaper. Han var den, som hofvet önskade och ifrigt understödde. Imedlertid döljde hans anhängare med omsorg att Konungen intresserade sig för honom; så rädda hade de blifvit genom 4756 års olyckor. Detta syntes mig högst besynnerligt, och var ibland de första anledningar för mig att fästa en närmare uppmärksamhet på dem, som påstodo sig vara tillgifna den kungliga familjen. Jag upptäckte snart, att ibland dem funnos två partier, och att blott en del genom pligt eller intresse voro vid Konungen fästade. . Jag räknade till dessa grefvarne Bielke; Däben, Gyldenstolpe 23), Posse 26), öfverste Duritz 27), 22) Det nu följande är en med rödt bläck af prinsen tillagd not. 23) Dåvarande generalen sedermera fältmarskalken och riksrådet grefve Axel von Fersen. 24) Dåvarande generallöjtnanten och öfversten för östgötha kavalleri, inkallad i rådet 1761, entledigad 4769, återkallad 1771. Trädde för andra gången ur rådet den 22 Aug. 1772, men blef samma dag åter inkallad och tillika utnämnd till riksstallmästare Dog i Stockholm den 24 Jan. 1778. 93) Grefve Nils Philip Gyldenstolpe, kammarherre hos Konungen 4757, hos Kronprinsen 41762. Öfver kammarherre och hofmarskalk 1764. Landshöfding i Gefleborgs län 4773. Vice guvernör ät Konprinsen 4789. En af rikets herrar och guvernör för den unge Konungen 4792. Entledigad 1794. Död den 20 Febr. 1840. . . 26) Troligen grefve Knut Carlsson Posse, då major vid grefve Lievens regemente och kavaljer hos hertig Carl. Död 4774 såsom öfverstelöjtnant vid Tawastehus regemente. . . oo ana Pudalf Pu Pets. överste för Helsinge