Aftonbladet – 5 juli 1843, sida 2

svärd, som statspolisen hängt upp till dekoration under katederhimmeln, eller efteråt ha alltför svårt att igenkänna sitt kollegiihäfte, när det återkommer från censuren. Men om en sådan statsrättslärare och hans åhörare eller läsare härvid måste afstå från någon ren, fulländad och bestämd föreställning om det politiska och sociala lifvet, så finna de sig kanske så mycket mer tillfredsställda af de strödda tankarne derom, när de framblixtra genom natten och för ett ögonblick sprida en bjert och bländande dager öfver det annars fördolda. Sådant träffas här i mängd; hela brochyren kan anses som en samling deraf. Vi skola som prof anföra några af Hr Walesrodes strödda tankar, med förutsatta rubriker der isoleringen synes påkalla dem. Filosofen. Men se på filosofen derborta! huru snacksam! huru qvickhetsblixtrande! Han bemäktigar sig hela samtalet vid sitt bordshörn och anlitar flaskan, som en toujours student. — Det är ej filosofen från fordom, hvars mera inåt än utåt vända anlete såg så fasligt hemlighetsfullt ut, som en kabbalistisk besvärjelseformel, och hvilken då för tiden hvarje lekman höll, om ej för en trollkarl, åtminstone för en guldmakare. Han är en modern filosof; en man, som icke blott tillhör odödligheten, såsom han smickrar sig, utan äfven det närvarandes frivola, lättsinniga dag. Och dock är han en mäkta väldig ande! — Han har sjelf skapat sin gud eller satt honom, såsom det tekniska uttrycket lyder, genom en logisk id6-evolution, och åt denne gud har han på dess döpelsedag förärat hela verlden, med allt hvad derpå och deruti är, till faddergåfva. Han leker med den oändliga ideen, liksom van Aken och Martin med lejonet. Ideen ligger för hans fötter och uträttar allt, hvad den väldige tämjaren befaller henne. Han sticker hufvudet i hennes gap och drager det helskinnadt ut igen — ett farligt experiment, hvarvid mången filosof redan förlorat hufvudet. — — Dock föraktar denna transcendentale mästare, hvilken simmar omkring i oändlighetens haf, som en lekande Leviathan, ingalunda den lilla jordens små företeelser. Han är äfven det mnärvarandes augur, som ur hvarje, aldrig så obetydligt fenomen för dagen, vädrar upp tidens tecken. Till den brokiga fabeln hittar han den kloka moralen, för hvarje faktum finner han tillämpningen. Förmedelst sin filosofi, den underbara trollnyckeln, mäktar han öppna alla lås och iaskåda i händelsernas maschineri. Allt det concreta, som hans själ inkasserar, omsätter han i idter, och utbetalar det åter endast i samma luftiga mynt. Såsom idealist hatar han fördenskull hvar och en, som redligen i sin svett och sin blod kämpar mot verldens odjur, despotismen. — Arbetarens valkade händer förefalla honom vidriga i idens kamp, såsom alltför materiella och råa. Blott den oändliga idten an sich skall befria verlden! — — Den oändliga idten! — Liksom ej iden måste manifestera sig som handling, för att vinna historisk giltighet; liksom ej tanken måste uppsöka materien, för att genom henne vinna inflytelse på mensklighetens öden! — — Om aldrig en hand eller ett svärd rört sig för ideen, om cj för idtens skull det materiella krutet, de materiella stilarne och boktryckarpressen af materiellt jern och trä blifvit uppfunna; om Luther låtit sig nöja med endast idten, d. v. s. sutit i sin stilla studerkammare bredvid kakelugnen och kämpat mot den Hildebrandska verldsmonarkien, om han ej ridderligt uppträdt på öppet torg med sitt materiella, skoningslösa ord, och med sin handling, som under de Wittenbergska studenternas hurrarop sluogade påfvens bannlysningsbulla i en sinnligt förnimbar eld, som muntert sprakade utanför Witwenbergs Elsterport — hvad skulle det blifvit af er id? — Hvem hade väl verkställt iatens tradition ända till er? För fransyska encyklopodien existerade revolutionen längesedan, medan fransyska folket ännu försmäktade under bördan af historiska itutioner; först genom folkets heta, blodiga arbete öfvergick det filoIsofiskt rätta till verldsmedvetande! Det engelska the, Jsom nordamerikanarne kastade i oceanen, har uträtItat mera till realisationen af frihetens id, än alla I filosofiska theer med smörgås till. Dea absoluta iden är icke bunden vid någon menniska, något rum; hon lär densamma i Kalmuckernas land. som vid det höglärda universitetet i Göttingen; hon har ingen historia, ty hon är densamma från evighet till cvighet; hon behöfver icke befrias, ty hon kan icke förslafyas! Endast såsom incarnerad i menskligheten, har iden en rik, om också mera smärtsam än fröjdefull biografi, i I verldshistorien sjelf. Förglömmen dock icke, att i begynnelsen var handlingen, och äfven verldens slut, om ett sådant gifves, måste vara en handling! — Tron mig, i det historiska imperatiyvets palatser frukItar man ej er och edra läror! om j kunnen rätt artigt föredraga dem, tillåtes eder att äfven derstädes, till den ennuyerade stabilismens vederqvickelse, uppställa er filosofiska katheder, ty med er absoluta idealfrihet nedtalen j ej en enda sten från Zwing-Uri, om iko— me re -— Censuren. Der träder oss en censorsmask rakt i vägen. Om han skulle varseblifva en ocenserad bläckI tläck på våra skriffingrar, så vore det ute med oss. — En censor ser ut som en annan imenniska; men I hans embete är mer än menskligt. Ian dömmer öfver själen och tankarne, och håller i sina händer den I våg, som borde hållas af den c rättfärdigheten lJallena. I litteraturen är han anstä för att verkställa den pharaoniska lagen, att alla litterära barn af I manligt kön skola dödas eller åtminstone abelardiseras. I Det fordna Roms censur bestod i en strängt moralisk Idom öfver medborgarnes seder. Hon upphörde, som Cicero säger, när hon ej längre förmådde bringa en NOTOR EE SEE ANSE SCREEN SoA