Aftonbladet – 5 juli 1843, sida 2

RR i öknen föll henne i minnet och gaf henne mod. Hon gjorde korstecknet och gick, i det hon inneslöt sig i sin skyddsengels vård. Då hon gått förbi några hus, märkte hon en krogskylt med en örn, den hon sett aftonen förut då de gått förbi, hvaraf hon begrep att hon, i sjället att gå till St. Petersburg, var på återvägen hem. Hon stannade för att taga reda på vägen. Hon märkte sin värd, som stod utanför sin port och skrattade. Om du reser på det sättet,, sade han, kommer du inte långt, och du gjorde kanhända bäst i att åter vända. Dylika misstag skedde några gånger under resan, och då hon i sin okunnighet på detta ofantliga afstånd från Petersburg frågade vägen till den ryska hufvudstaden, skrattade man åt henne, hvilket bragte henne i stor förlägenhei: hon fick det infall att göra ett löfte och föresatte sig att taga doket en dag om hennes företag lyckades. Då hon såg att man skrattade åt henne, när hon frågade efter vägen till Petersburg, frågade hon efter vägen till Kiew, hvilket ännu sämre lyckades. En gång bland annat, då hon fann trenne vägar som korsade hvarandra, fick hon se en kibitka som nalkades och bad de resande säga henne hvilken väg som förde till Kiew. De trodde att hon skämtade: tag hvilken väg ni vill, sade de; de föra er alla till Kiew, Rora och Paris, Hon tog den mellersta, som lyckligtvis befanns vara hennes. Hon kunde icke lemna några noggranna underrättelser hvarken om den väg hon följt eller de byar hon passerat; allt sammanblandade sig i hennes minne. Då hon kom till någon obetydlig enstaka by, bicf hon vanligtI vis väl emottagen af de första, hos hvilka hon begärde gästfrihet; men i de stora byarne och då husen sågo någorlunda förmögna ut, löpte hon nästan alltid fara att icke finna en fristad; man tog henne oftast för en äfventyrerska af dåliga seder, och dessa orättvisa misstankar förorsakade henne många ledsamheter under resan. — (Forts, följer.)