Aftonbladet – 5 juli 1843, sida 1

Hon uttalade detta, utan att besvara modrens smekningar, och med en så upprörd och sorgsen ton, att modren blef helt förfirad och lofvade, att icke längre sätta sig emot hennes resa, som endast skulle bero af fadrens tillåtelse. Prascovia ville icke mer; hennes djupa sorg talade för henne mer bevekande, än de varmaste böner. ILopouloff visste hvad han hade att göra. : Hans hustru: bad honom en morgon gå och taga upp något potates i deras lilla täppa; orörlig och full af Mörka tankar, syntes han icke lemna något öra åt denna begäran; ändtligen återkom ban till sig sjelf och utropade, liksom för att ge sig mod: Välan, hjelp dig sjelf, jag skall hjelpa till sedan ! Han fattade en spade och gick ut i trädgårdstäppan. Prascovia följde honom. Utan tvifvel, min far, får man lof att hjelpa sig i olyckan, och jag hoppas, att Gud skall bistå mig i den begäran, som jag nu vill göra, och att han måtte beveka ert bjerta. Gif mig mitt pass, älskade, olycklige fader! Tro, att det är Guds viljal Vill ni tvinga er dotter till den förskräckliga nödvändigheten att vara er olydig?) I det Prascovia så talade, omfamnade hon bans knän och sökte inge honom samma förtroende, som lifvade henne. Modren kom i detsamma. Dottren besvor henne att bistå sig i att söka öfvertala fadren; den goda gumman kunde icke beveka sig dertill; hon hade haft styrka att tillåta afresan, men hon hade icke mod att begära den. ILopouloff kunde imedlertid icke längre stå emot de trägna bönerna; han visste för öfrigt, att hans dotter var så bestämd, att han fruktade se henne resa utan pass. pHvad skall man väl göra med detta barn? frågade han sig sjelf; man måste väl låta henne gån ? Lifvad af glädje, kastade sig Prascovia kring hans hals,