Aftonbladet – 4 juli 1843, sida 2

ernas verksamma lif, kunde icke med resignation finna sig i sitt öde, utan öfverlemnade sig ofta till en förtviflan, som sjelfva ytterligheten af hans olycka icke kunnat rättvisa. . Ehuru han undvek att låta Prascovia märka de qval, som sönderslet honom, hade hon dock mer än en gång varit vittne till hans tårar genom springorna på en cloissonsvägg, som skiljde hennes lilla hviloställe från föräldrarnes kammare, och hon begynte sedan någon tid att tänka öfver sitt grymma öde. Lopouloff hade för flere månader sedan insändt en supplik till guvernören öfver Siberien, som likväl aldrig besvarat hans föregående ansökningar. En officer, som reste till Ischim för tjensteåligganden, hade medtagit suppliken och lofva! understödja den med sitt förord hos guvernören. Den olycklige Jandsflyktingen hade fattat något hopp; men man gaf honom icke mera svar, än förut. Hvarje resande, hvarje kurir, som kom från Tobolsk (en mycket sällsynt händelse) ökade hans lidanden med qvalet af de gäckade förhoppningarna: 02 Under ett af dessa dystra ögonblick återkom den unga flickan från skörden, hon fann sin mot badad i tårar och förskräcktes af fadrens blekhet och dystra blick. pSe derl; utropade han, hänförd af förtviflan, då han såg henne inträda; se der den grymmaste af mina olyckor! Se der det ban, Gud i sin vrede gifvit mig, på det jag i dubbelt mått skulle lida af hennes egna olyckor och mina, på det jag långsamt skulle -se henne förtvipa under mina ögon, utmärglas af ett slafviskt arbete, och på det faderstiteln, som för alla andra är en välsignelse, skulle för vara mig den sista yttringen af himmelens förbannelsely Prasco via kastade sig förskräckt i hans armar Modren och dottren lyckades småningom att lugna den upprörde fadren, i det de blandade sina tårar med hans; men denna scen gjorde det största in