Aftonbladet – 30 juni 1843, sida 2

innefattat; och i synnerhet finner man detta hos personer som, vare sig af instinkt, naturlig böjelse, fanatism, politisk förskräckelse eller personligt beroende ställning, hysa motvilja mot den borgerliga och politiska friheten samt älska mörker, godtycke, hierarki och fåvälde. Så snart deras missnöje med några sträfvanden emot dessa deras älsklingsföremål icke längre kan hålla sig, strax börja de att väsnas emot hela den nuvarande tiden, föga bättre än hunden som skäller på månan; hvarvid lyckligtvis tiden å sin sida gör likasom månan, nemligen att den går sin gång ändå iramåt, tagande generationerna och till och med sina arga fiender med i släptåg. Men huru bära desse sig åt för att värlva anhängare för sin förbittring? Långt ifrån att strida med den ärliga undersökningens vapen, att uppdaga det verkligt bristfälliga hos vår tj, och lugnt uppsöka några medel till dess afskafrande, vidtaga de vanligen endast den utvägen att ljuga påätiden. Vi minnas ännu huru vår vän erkebiskopen af Wingård, i det famösa herdebref han aflät till presterskapet i Götheborgs stift för några år sedan, uppstaplade en mängd sådana klagomål emot tidsandan, hvilka nästan ifrån början till slut grundade sig på falska och osanna beskyllningar; och på samma sätt förhåller det sig äfven med den i Minerva införda artikeln af Wolfgang Menzel, som vi meddelade i vårdagens Aftonblad. I sjelfva verket är dock detta mindre underligt, emedan, om de skulle hafva för afsigt att endast förbättra det felaki va, så skulle de snart nödgas medgifva, att bristerna för det mesta äro arf af det föråldrade, eller hänga tillsammans med väld, orättvisor och godtycke i maktens utöfning. Det kan icke skada, att någon gång liet närmare skärskåda sådana på en gång grötmyndiga och fanatiska herrars sanningskärlek och pålitlighet i sina påståenden, och derföre fortsätte vi ännu granskningen af ifrågavarande artikel, såsom in nuce innefattande en hel hop af de vanligaste deklamationerna af den omtalta sorten. Dertill är så mycket mera skäl, som redan de korta reflexionerna i gårdagsbladet försatt Svenska Biets redaktion i en fullkomlig feber, såsom iman i dag ser af dess öfversigtv; måhända kan fortsättningen leda till någon helsosam kris. Ingenting kan öfvergå lösligheten i det räsonnemang, deri Menzel talar om den garanti, som phandtverkaren, såsom mästare och embetsmedlem, förut gaf stadens invånare att arbeta väl, väfvensom å andra sidan den garanti, som staden gaf honom, att genom flitigt arbete finna sitt uppehälle, och hvilken garanti skall vara bortptagen genom näringsfriheten, samt machinernas och fabriksväsendets öfvervigt. Det är obegripligt, att man nu för tiden kan blindvis gå på med sådana förvillelser. Om det ock kan vara hans allvar, att handtverkarne nu äro mindre skickliga än fordom, och att det icke funnits fuskare — vi mena, äfven bland sjelfva ruästarne — i alla handtverk, i alla tider och på alla oOrter; så lemna de sednare årens industri-expositioner i Paris, i Mainz, i Wien och Berlin m. fl. ställen, samt otaliga magasiner och bözarer af bandtverkerivaror i alla Europas större städer, ett ojäfaktigt bevis på att handtverks-skickligheten ingalunda aftagit, jal att den, på det hela, aldrig stått på en så hög punkt, som för närvarande. Vill man se en motsats häraf, så behöfver man blott begifva sig till någon af de småstäder här i landet, der den gamla skråordningen ännu följes samvetsgrannt. Det är visst möjligt, att äfven på ett och annat sådant ställe kan finnas en utmärkt skicklig mästare i något yrke; men skråIväsendets verkningar öfverhufvud kan man der få se i möbler, husgeråd och klädespersedlar, som ingalunda kunna uthärda jemlörelsen med de större städernas, der likväl konkurrensen är både friare och större. Detta torde vara nog om den förra delen af Iden påstådda garantien,, eller den som skråordningen förmenas gifva åt samhället, att mästarne arbeta väl. Hvad angår den sednare, eller den Igaranti, som handtverkaren genom skråförbuden skall äga att finna sitt uppehälle, så skiljer MenIzel häruti på sjelfva produkternas beskaffenhet. IHan medgifver neml. sjelf, att nstora näringar, hvilka sprida sina produkter vidt omkring, utan Inlvifvel Måste frigifvasn, hvaremot han påstår, att förhållandet är annorlunda i de små, som endast inom cen viss kommun hafva sin afsättning, och att om man i dessa lemnar rum åt fiera konkurrenter än som kunna föda sig, skall det nöd,vändigt föra dels till fuskeri, dels till de öfvertaliges utarmande., Denna punkt i sitt hela innefattar ett långt större medgifvande åt näringsfriheten, än Hr Menzel sjelf synes hafva begripit, ty det kommer reJå RA -a ST lart anm nå tb ha