Aftonbladet – 30 juni 1843, sida 2

Löjtnantenl som kommer från bufvudstaden, har justerat sina ögon. De veta nu rätt väl hvad de skola se på och icke se på, hvad de skola betrakta, beskåda eller helt liknöjdt vända sig ifrån, men — de äro icke fullt så klara, som fordomdags. Deremot hafva de fått glasögon, dubbelkikare, lorgnett, etc. Om näsan kan man nästan ordagrant säga detsamma: ty om äfven hon har något litet förlorat af yttre glans, så har hon deremot vunnit i lösören; ty fordom hade hon blott tretton hemväfda näsdukar (skänk af mamma och som från början varit tjugufyra) samt en enda silkesnäsduk ; nu har hon tretton silkesnäsdukar och ingen enda hemväfd, men en den aldra fiffigaste snusdosa, med thy åtföljande karotisnus, då underlöjtnanten åter aldrig visste utaf annat snus, än det, som vankades af hans kapten eller första majoren. Den återkommande löjtnanten har icke mera den så släta och spegelglatta pannan. Ålands haf är ej så bålstort eller bredt: en och annan finne har blåst öfver derifrån och satt sig på den förr så rena pannan, och stundom uppträder derstädes en och annan Ryss; ty för dem, som ej sett någondera af dessa nationer i massa, förefalla Ryssarne vida större och förfärligare i inbillningen. Håret ligger alldeles som på det sista lejonet fråm Parisp. Rosorne på kinderna hafva förvandlat sig till ett något grågult Ppot-Pourri. Tänderne äro hvitare; de, som fattades i räkningen, äro erorsatta, och den, som var sprucken, är zinkad, ty se! sådant kan och förmår man i Stockholm, men alls intet på enfaldiga landsbygden. Derkan man på sin höjd koka ihop postlin i mjölk, men