Aftonbladet – 29 juni 1843, sida 2

lets, i Eders og dets egne Vine! — ingen Union, or vi ej allene have Noget at bede om, men ogsaa Voget at tilbyde! — ingen Union, for vi bringe slesvig, hele Slesvig med som Eestensgave! — Enver anden Forbindelse vil i sit Skjod bere Forderrelse over Folkene, om den endog kunde tilfredsstille vegjerlige Herskere, men for disse have vi lenge nok pildt vore bedste Krefter og udsst hinandens Blod. Dette skal aldrig mere skee! — det er Tid, at vi vegynde at arbejde for os selv! — men först maa let staae klart for Foltene, under hviike Forudsetinger og i hvilken Aand Verket skal begyndes; gid örkjendelsen derom maa gjennemtrenge Ale! gid mine Ord maa finde Gjenklang i det ganske Land! vid Folkene ret maace forstaae hinanden! — TI dette Haab udbringer jeg nu en Toast, ikke for Calmar illene, eller Upsala eller Stockholm, men — for hele den edle og hjjhjertede svenske Nation! ) 5 HURULEDES EN TYSK BOKMAL OCH EN SVENSK ODÅGA TILLSAMMANS SÄTTA SIG TILL DOMS ÖFVER DEN NUVARANDE TIDENS PRAKTISKA BILDNING. Ibland de raraste utländska fynd, hvarmed den sig så kallande konservativa pressen härstädes emellanåt trakterat Svenska allmänheten — denna press har annars nu på en tid hållit sig bra beskedligt tystlåten — är det utdrag, som Svenska Minerva uti en artikel för den 47 dennes infört ur slutkapitlet af Hr Wolfgang Menzels Tyska historia, och hvartill Minerva-redaktören bifogat sina välmenta kommentarier och önskningar, under ett naift mumlande derjemte om en och annan ,odåga i den härvarande pressen. Denna Minerva-artikel är i sitt slag märkvärdig nog, för att vittna om den halt af djupsinnighet, som råder hos en del af dessa herrar, hvilka sätta sig till doms öfver den nyare tiden och öfver resultaterna af dess sträfvanden: och den lemnar i detta afseende ett så rikt utbyte åt kritiken, att vi, för att icke förbigå något af dess kostbara innehåll, till en början här lemna våra läsare både den Tyska anrättningen och den sås, hvarmed Minerva ur sitt kök serverat densamma. Se här först den öfversatta Tyska godbiten: Visserligen,, säger Menzel, låg en ädel afsigt till grund, då man emanciperade den af feodalåligganden nedtryckte bonden, och upphäfde det till grofva missbruk urartade skråtvånget i städerna; men man gick för långt och afskaffade det gamla goda, i stället för att rensa det ifrån sina utväxter. Bonden erböll en fri besittning, men merendels genom sjelfva frigörelsen belastad med skulder, och genom systemet att tillåta fasta egendomens delning, minskades för honom mer och mer den jord, hvaraf han skulle lefva, under det man ingjöt hos honom högmod öfver att nu vara en herre, samt lusten att nyttja frack och rund hatt. Man halp till att stegra hans anspråk, och undandrog honom på samma gång utvägen att tillfredsställa dem. Han blef tvungen att låna, och med detsamma oftast ockrarens undersåte. Ju mindre nu, genom delning sönerna emellan, bondhemmanen blifva, desto ymnigare blifva konkurserne på landet, desto större blifver uselheten ibland de obesutna. Det hade varit mycket lämpligare, att åter införa det fastställda odelbara allodium och bondeståndets samhällighetsrätt, såsom i fordna tider. Igenom näringsfriheten, samt machinernas och fabriksväsendets öfvervigt, är den garanti borttagen, som handtverkaren, såsom mästare och embetsmedlem, förut gaf stadens invånare, att arbeta väl, äfvensom å andra sidan den garanti, som staden gaf honom, att genom flitigt arbete finna sitt uppehälle. Stora näringar, hvilka sprida sina fabrikater vidt omkring, måste utan tvifvel frigifvas; men att i de små näringarne, som endast inom en gifven kommun hafva sin afsättning, lemna rum åt flera konkurrenter, än kommunen kan föda, skall nödvändigt föra dels till fuskeri och dels till de öfvertaliges utarmande. Dem bjelper då deras frihet till ingenting, de måste göra bankrutt och blifva arbetsträlar uti rika medtäflares fabriker. Aterställande af städernas gamla skrån, med af tiden fordrade modifikationer, vore mycket tjenligare. Bibehållandet af ett friskt, välmående och med egna rättigheter utrustadt borgareoch bondestånd borde ligga hvar och en om hjertat, som menar väl med det Tyska folket. Dessa gamla kraftfulla stånds upplösning i en pöbelmassa, utur hvilken allenast några få penninge-aristokrater uppresa hufvudet, skulle mer än något annat blifva förderfligt för det Tyska lifvets utveckling. Redan har den vida större delen af folket förlorat sin säkra existens, den fordomdags hvar och en, till och med den lifegne, fann uti sitt stånds rättigheter. En allmän besitltningens osäkerhet har inträdt, ett evigt delande och fränhändande, pinsam räddhåga för att förlora och brinnande begär att vinNR SE et av 7 Ål 60 a fe eg AR RA