Aftonbladet – 29 juni 1843, sida 2

rotfästet och äro sjelfständiga andar. Liksom mossans kropp blef ett djur, så blir menniskan en ande, derigenom att hon blir isolerad och lefver fri från sina fordna band och rör sig inom en mera utvidgad spher; men det är förlusten af hvad vi äga kärast, som göra oss skicklige till denna frisörelse, ty utan desse, skulle lifstrådens afslitning ske med smärta, nu åter vexer hon af, hon bortvissnar utan att vi känna det, sorgen stänger igen de ådror, som, sammanbinda oss med jorden, så att de bortdö och förtvina, och öppnar dem, som i ett annat lif skola genomströmmas af evig salighet, liksom då barnets lungor vidga sig och hemta luft för första gången dess samband med modren slites, och den åder, som sammanknöt dem begge, upphör att slå. Så är det nödvändigt,, tillade den gode läkaren, det är således nödvändigt, att just det käraste ryckes ifrån oss, ty vi skulle eljest vilja lefva evigt och evigt förblitva de ofullkomliga varelser vi äro; men försynen bar velat att vi skulle vara en öfvergångslänk. Liksom vextdjuret är det mellan vext och djur, skulle menniskan vara det mellan djur och ande, och vår fader, den milde, gode fadren deruppe, vill att vi ej skola klaga när bandet brister. Det är således ej förbannelse utan en välsignelse, som hvilar öfver oss då vi mista allt här i lifvet och stå isolerade, utan stöd. Vi äro då på vägen att utan saknad och utan smörta frigöra vår ande, då Gud så vill. Jag kan sluta min lilla betraktelse, sade ändtligen doktorn, med några verser fulla af känsla och sanning, som jag nyligen läst i en landsortstidning. De passa till vår berättelse och jag kan dem utantill; författaren har kallat dem: När Gud så vill, Jag vet en lund, der minnets blommor gro uppspirade på dödens rika säden, der fridens englar inne stilla bo och vindens harpor susa uti träden, der templet tronar på sin vigda grund, lugnt lyftande bland lifvets stoj och hvimmel sin spira upp, när stjernan gör sin rund, när solen strålar uppå höghvälfåhimmek. Den lundens skugga, ack! jagclävgtar till , när Gud så vills fe. SN KA