Aftonbladet – 29 juni 1843, sida 2

hafva försummat något eller öfverdrifvit något och alltid står der ett förskräckligt kanske fram för dem och pinar dem med förebråelser. Så hade också förhållandet varit med öfver stinnan, och ännu sedan bon genom doktor Bern bards försäkran blifvit lugnad i ett afseende oci fann en af de förebråelser, med hvilka hon plåga sig sjelf, grundlös och inbillad, föll hon ofta p underliga tankar; man gör det så lätt då mai eger intet. Hon tyckte sig vara belastad med e förbannelse, som återföll på alla dem hon älskat att det således likväl var hon, var den olycka som lik en parasitvext innästlat sig i hennes själ som störtade allt det som var henne kärast grafven, och äfven hennes enda barn, det end hon älskade i verlden. Hon omtalade denna tanke för sina vänner men doktor Bernhard sökte att trösta henne p sitt visserligen materiella, men lik väl älsk värda sätt Det är,, sade han, med menniskan som met fjärillarfven, det förestår henne en metamorfos det är en gammal bild och sann. Vi kunna e finna orsaken hvarför just det käraste undanryc kes oss, hvarför just det närmaste, det som mer tusende trådar är sammankedjadt med vårt hjerta skulle slitas derifrån utan ersättning. Men ja; vill berätta er något från naturen, som kan upp lysa frågan. Ur den döda naturen utgå de 1ef vande, vi kunna följa naturen till dess den få organiskt lif, såsom vext, och derifrån öfvergår til ett högre lif, såsom djur; der är också vår forsk ning slut, ty huru menniskan adlas till ande vet vi icke utan endast tro. Nå väl, en vext bilda sig ur förstörelsen ur den döda massan och vex ten grönskar och frodar sig, som en mossa, hvar fina trådar lefva af vatten och ljus, men småningon svälla dessa trådar upp och få en annan form ocl snart skilja de sig från vexten och äro djur, som frit och hastigt röra sig i valtendroppen; för vandlin gen från vext till djur har skett, naturen har ta git ett steg. Så föreställer jag mig, att detäfver tillgår med den högre förvandling, som föreståi oss; vi hänga fast vid jorden, vid vår moder ända till dess vi hunnit utbilda vår andliga orga nisation, då försvagas allt mer och mer den tråd bvilken binder oss och slutligen lossna vi frår