Aftonbladet – 29 juni 1843, sida 2

men beständigt erhöllo de till svar, att öfverstinnan var borta, eller sjuk eller eljest hindrad, så att fruarne snart förstodo, att det ej lönade mödan att längre söka att förskingra hennes enslighet. Den ena underliga menniskan älskar den andra, och deraf kom det sig, att mamsell Åkerlind, 0aktadt hon ej kände öfverstinnan, likväl intresserade sig för henne och med ett slags längtan såg upp åt fönstret, der det darrande ljuset hvarje afton flämtade så hopplöst och ensamt. En händelse gjorde, att mamsell Åkerlind träffade öfverstinnan ute, och snart var vänskapsförbunde! knutet mellan begge dessa närslägtade själar, och snart derefter besökte lärarinnan i flickskolan sin vän midtöfver gatan. Hon fann en nätt och snart sagdt briljant våning och ett fruntimmer lika rikt på snille som på känsla. Ett porträtt af en äldre man och ett annat af en skön flicka hängde på väggen i hennes sängkammare. Det är mitt sanctuarium, yttrade öfverstinnan då hon såg, att hennes gäst beundrande stadnat framför den sköna flickans bild. Det är mitt allraheligaste, och derföre har jag här bilden af min flicka och hennes far. Mera sade hon icke, men det sågs i ögat och i hvarje anletsdrag, att dessa få ord inneburo mera in hon ville uttala. Småningom infördes likväl öfverstinnan i den lilla vänskapskretsen och fann sig väl deraf. Hon, som förut förebrått sig att hon ej kaliat flere lä. kare till sin Augustas dödsbädd, fick veta af doktor Bernhard, att sjukdomen var obotlig, att ej någon menniska den kunnat hjelpa. Det var en tröst för den arma modren, som genomgått dessa marter af sjelfplåga, hvilka öka tyngden af hvarje förlust, ty det är sorgens tröstlösaste sida, att den alltid sammankedjar sig med samvetsförebråelser, om äfven dessa skola hbemtas ur luften; stt hårdt ord, en kall blick, mot ett barn som dör, aller tillbaka med centnerstyngd på det arma modershjertat, och en vindpust, en blommas doft, som man låtit älsklingen inandas, blir ansedd som en dödsorsak. Det finnes få, hvilka med passion ilska sin make och sina barn, som ej, då de falla ort, liksom tycka sig vara skyldige dertill: de