Aftonbladet – 28 juni 1843, sida 2

; Varia Eleonora, samt sånger och skrifter om hans leltagande i Tyska kriget: 3) Utdrag och afskrifter af depecher från Danska sändebuden i Stockholm, Bolle Luxdorph, Jens Juel, Griiner och C. Sehestedt till regeringen i Köpehbamn, under tiderymden från Januari 4696 till April 1700; 4) Dito från Holländska sändebud i Stockholm till regeringen i Haag, ifrån 1632 till 1700, samt 5) Om Carl XII:s resa genom Ungern år 1744. Något mer än hälften af denna del utgöres af de ofvannämnde depecherne från Danska ministrar här i Stockholm under de tvänne sista åren af Carl XI:s regering, och de trenne första af Carl XII:s, till krigets utbrott 4700. Danmark hade på den tiden utmärkt sluga och skickliga diplomater, och skickade naturligtvis icke de sämsta till Sverige: ett land, som det låg så mycken vigt på för Danska regeringen att noga känna, både i anseende till dess invertes ställning och de personer, som gåfvo affärerne sin rigtning. Också träffar man, isynnerhet i det sistnämnda hänseendet, ganska rikhaltiga materialier i Hrr Luxdorphs, Juels, Gräners och Sehestedts ministeriella brefvexling. Ifrån och med det kongl. rådet, som negocierade traktaterne, ända ned till kammartjenaren, som presenterade nattrocken, visste de Danske diplomaterne att genom sitt guld, sina middagar, sina artigheter och ganska ofta genom sina fruar, förbinda sig hvar och en, som på ett eller annat sätt ägde konungens öra, antingen i konseljen eller i sängkammaren. Knappt tyckes något ställe i Stockholm hafva funnits, der statens eller hofvets angelägenheter bedrefvos, hvarest det icke lyssnades för Dansk räkning. Derföre innehålla också dessa ministrars bref till deras hof en mängd anekdoter och karakteristiker, visserligen af mer och mindre värde, men alla i sin mån upplysande för det inre machineriet af händelserna. Vi skole genom några utdrag sätta läsaren i tillfälle att sjelf härom döma. Naturligtvis intager i dylika minister-rapporter, eller intog åtminstone på den tiden, allt, som rörde konungens person i det land, der ministern vistades, snart sagdt främsta rummet. Särdeles måste detta vara förhållandet i en enväldigt styrd stat, såsom Sverige då var, der denna personlighets vilja eller nycker så mycket inverkade på händelserna. Om Carl XIT:e, hans ysterhet, sätt att behandla sin omgifning, giftermålsplaner m. m. förekommer mycket i dessa bref. Den 46 Maj 4697 skrifver Luxdorph: Kungen var här i går natt i Stockholm, och hade ingen med sig utan kaptenen af gardet, som hade vakt på Carlberg, och en af stallmästarne. Han red ut om natten sedan drottningen lagt sig, och kom ej tillbaka förrän kl. 4 om natten. Drottningen var helt förbittrad deröfyer, men han frågar icke det ringaste efter hvarken drottningen eller guvernören, och vilja de göra honom några föreställningar, så går han bort, tiger stilla, skrattar och låter dem stå. Efter all sannolikhet kommer det icke att räcka länge, innan han blir sin egen förmyndare och gör hvad honom lyster, och den 24 hujus fyller han 45 år. — — Kungen, — heter det i en annan depeche — jemte hertigen af Gottorp och flere, var i går på jagt. De kommo in kl. 44, ropande och skrikande genom gatorna. Kungen satt på sin häst, i sina kläder, och hertigen bak på samma häst i bara skjortan, 6 å 7 Holsteinare och andra följde efter, också i bara skjortorna, hvar och en på sin häst. Kungen red in på slottet och stannade der, sedan de ridit ett hvarf omkring på platsen utanför slottet, under det hertigen i samma utstyrsel red omkring i staden ett par timmar. De som vilja tala lindrigast om saken, säga, att hertigen hade byxor under skjortan., Det felades ej föreställningar af personer bland Konungens omgifning mot det vilda och ystra lefnadssätt, till hvilket Carls blifvande svåger, hertigen af Holstein, under sitt vistande vid hofvet, i synnerhet förledde honom. Det har i dessa dagar händt, — säger Juel — att Wallenstedt sagt Kungen, att alla hans undersåtare voro rätt bedröfvade öfver det myckna ridandet och oväsendet, som Kungen förde om nätterna på gatorna, lemedan de fruktade, att någon olycka lätt kunde hända honom. Kungen svarade att i vedergällning för det förtroende, Wallenstedt gifvit honom, ville Kungen i stället säga honom hvad folket sade om honom, nemligen, att han var den störIste hundsfott, som fanns i riket, och i fall Kungen gjorde det rätt var, så skulle han låta hänga honom i det högsta träd. Härefter for Wallenstedt ut på landet till Wrede, och är ej återkomImen. Så upptogos goda råd på den tiden på IStockholms slott! En bland de store, som ej tyckes hafva varit munk at hättra ancskrifven hos Carl. än erefve