Aftonbladet – 28 juni 1843, sida 2

I Ä IA MUÄUÄA — m mWm——— 55 VX OO VV VX VV kapten Wassbuk kunde ej med honom, emedan han ej spelade kort, och dessutom skref så enkla recepter. Kapten bade en gång varit sjuk, men hade, som han sade, fått sämre än hästmedikamenter, emedan hans räkning på apoteket ej gick till hälften af det, som han rmåst kosta på sin häst, då denne hade ondt af qgvarkan. Hela den bättre societeten nyttjade, som man säger om läkare för att ställa dem i parallel med andra husdjur, nyttjade ej doktor Bernbard, utan doktor Krähvinkler, som förvandlade hvarje sjukrum till elt väl sorteradt apotek, med flaskor, pillerburkar och pulver utan all ända. Af honom kunde man blifva botad enligt sitt stånd, och han förstod sig öfvermåttan väl på så beskaffade delikata naturer, som ej ville aflägga en enda ovana, men också tålde hela buteljer af motgift. Men hos de fattige var doktor Bernhard lä kare, och han var mer, han var deras vän. Näl han kom, blef det lugnt i eländets boning, när han falade med den sjuke, glömde denne sins plågor och smålog, och när han satt vid döds bädden, stirrade den bristande blicken på läkaren liksom för att hemta lugn och tröst ur hans milda och lugna anletsdrag. Huru ofta hade han c tröstat och hulpit, och huru ofta hade han mås sitta bredvid, då menniskan kämpar ut sin kamj och lifvet flyr från de blåbleka darrande läppar ne. Men öfverallt var han densamme, en sva menniska blott, troende mången gång, liksom an dre, på den menskliga forskningens segrar öfve naturen, och lika ofta sviken i sin tro; men lik väl varm för menskligheten, deltagande för lidan det och verksam i nödens stund. Men då de konstiga byggnaden, som utgör en menniska, föll då den lossnat i sina fogningar och själen måst flytta undan från det ramlande huset, då önskad ban ofta att vara mer än menniska för att kunn rädda, och då denna önskan ej kunde bönhöras tröstade han, då läkte han själens sår och sat som en gammal vän vid den kämpandes bädd För honom var läkarekonsten hvarken ett handt verk eller en födkrok eller en väg till utmärke! se; men den var en väg till egen tillfredsställelst till denna tysta lycka, som den känner, hvilke en gång vill kunna lägga handen på hjertat och dögsstunden säga: jag har handlat så godt jag för