Aftonbladet – 27 juni 1843, sida 1

rr mm tt or , AA ER satan ; i Krooks vid Storgatan å Ladugårdslandet: i F. stnämnde Kontor. Utdelning kl. 6 eftermiddagen SKR An FER GARNA TEE SO KMR A ESSER kala demonstrationer. Man valde derföre en 10. kal nära Lamartines boning, tillhörig en Hr Bou chard, som blef värd, och hvilken lokal icke kun. de inrymma mer än 43500 per ener. KL 3 bör. jade festen. 42 medlemmar af departementalrå det mottogo Lamartine. Flera tusende åskådare voro församlade omkring huset. En militärmusik spelte symfonier. Endast Hr Bouchard och Lamartine höllo tal efter slutad måltid; den förre då han föreslog Lamartines skål, hvarvid hen förklarade, att hela departementet delade denne dess deputerades politiska åsigter och att hela Frankrike ansåg honom som den sanna organen af allmänna tänkesättet. Detta vann ett stormande bifall. Då Hr de Eamartine skulle besvara skåien, hade man svårt att höra honom från sin plats; och gäster och åskådare ropade: å la tribune! Qu on improvise une tribune.n Så skedde äfven. En sådan arrangerades på bordet och Lamartine lyftades upp derpå. Ilan höll nu ett tal, som vi till dess hufvudsakligaste detar återgifva efter franska tidningen Ia Phalange: Mine Herrar! Om jag röner en obeskriflig njutning vid åsynen af den vördnadsbjudande samlingen af så många medborgare, och vid besvarandet af de ord som eder värdige och välvillige Ordförande nu, å edra vägnar, egnat åt mig, så är denna njutning, varen öfvertygade derom, hos mig mindre menniskans än medborgarens. Han skulle vara bra småsinnad, den offentlige man, som, på sådant sätt emottagen af det land hvilket sett honom födas, icke i allt detta skulle skåda något annat än sitt eget jag, och som a? denna dag, denra stora samling, dessa välvilliga bifallsrop, endast skulle hemta en arm tillfredsställelse för sin egenkärlek, i stället att deri finna ett etort och allvarligt uttryck af allmän anda! Och bör jag icke fråga mig, hvarföre denna talrika förening af medborgare utaf alla stånd och af alla yrken, ibland hvilken jag icke ser fattas någon enda utom några gamla och hederliga vänner, som genom sina embetsbefattningar äro fästade vid Regeringen och hvilkas frånvaro jag respekterar under det jag beklagar dem, men hvilka säkert här hvarken skulle hafva hört något, som vore ovärdigt dem elier Er? Ja, jag frågar mig hvarföre alla här Örsamlade män, ifrån egendomsegaren till arbetaren, ifrån den som lefver af sina händers verk ända till den som lefver af själsarbeten, lemnat sina interessen i mina händer med ett förtroende utan alla tvifvel, utan hat, utan afund den ene till den andre? Ack! vågom att utsäga det, orsaken är den, att lyckligtvis ingenting sätter sig mer emellan oss; ingenting hindrar oss att utgöra en och samma nationella familj! Revolutionen af år 1789 har bortsopat alla de afstängningar, som förut delade oss i fyra serskilda folk inom ett och samma land, och likheten i rättigheter för alla har nu frambragt hvad den måste frambringa: cn allmän fosterländsk anda och alla interessens sammangjutning i ett enda gemensamt interesse. (Bifall.) . Men denna revolution har frambragt ännu mera: den har utbildat ibland oss gemensamheten i politiska trosläror och begrepp. Ja, det är klart för en hvar, som eftertänker det, att midt ibland dessa skenbara olikheter, dessa mer eller mindre färgrika ssiftningar af motsatta opinioner på ytan, det likväl redan i grunden finnes blott en och samma tanke, en politisk tro, gemensam för oss alla. Det fordras blott att frigöra denna politiska tro ifrån några fördomar, som ännu förmörka den, för att hon skall lysa med en oemotståndlig glans öfver a!la samhällets intellektuella krafter och sammanhålla alla sinnen, vid en enhällig och allt ledande troslära. Att vi hufvudsakligen tänka lika öfver de flesta stora frågor, som hafva skakat vårt århundrade och ännu skakar det, derför behöfvas icke andra prof, än det svar, som enhvar af oss gilver åt sig sjelf, då han utan partisinne frågar sig något angående regeringsangelägenheterna. Viljen J väl ett prof derpå? Jag skall gå att förhöra Er. Hos hvilken af Eder jag här frågar, den rike, den fattige, den till höger eller till venster, skall jag säkert finna desamma svar, som jag skulle erhålla, äfven om jag på en slump frågade dem, hvilka minst af alla hade öfvertänkt andan af sitt lands institutioner ech grunderna för en god styrelse, Ären J t. ex, öfvertygade, att likheten i rättigheter emellan samhällsklasserna är fördelaktigare än ståndsolikheten och klass-privilegierna, så väl för individernes moralitet, som för nationernas sanna styrka? Alle, alle skola utan undantag svara mig: Ja! (Ja, ja, ja!) : Aren J öfvertygade att friheten, väl ordnad genom lagar, som frivilligt antagits och som förbinda alla, utan att förödmjuka någon, är nyttigare för folkens moralitet än den passiva lydnaden för hvad slags despotism det än må vara? Alla skola äfyen härtill svara: Ja! (Ja, ja!) Jag skall gå ännu längre. Åren J redan öfvertygade: och det är icke längesedan J ej ännu vore det; ären J öfvertygade, att den kristna principen om inbördes broderlighet emellan alla menniskor förr eller sednare måste blifva principen för broderlighet emellan folken? Att den råa styrkans välde, att eröfringens välde är förbi: alt sjelfva äran, då hon icke grundas på försvaret af nationella intressen, måste ltomta. för mnastorskan Åkerlind blott historiska