Aftonbladet – 27 juni 1843, sida 1

tomta, för pastorskan Åkerlind blott historiska facta, som ej rörde henne mera, än allt annat är i verlden, Georgs berättelse blef lång och närmade sig blott småningom den närvarande perioden af hans lif; men gumman Åkerlind tycktes blifva allt mera orolig och slutligen, just när Georg skulle omtala den vigtigaste punkten al sin lefnad, steg gumman upp och sade: Jaha, min Georg, det der är allt roligt att höra på, men håll nu upp en stund, ty jag får lof att gå ut och sila mjölken.n Så ombildar vanan oss menniskor, det var en fyratioårig vana, som bröt sig väg genom moderskärlekens nygirighet; hon måste sila sin mjölk, den beskedliga, den ömma modren, om också en verld hållit på att brista, kloekan sju på aftonen, Aterseendets ögonblick, som Georgs öfrerspända imagination gjort så förskräckligt, aflopp således ganska prosaiskt och lugnt; han började sjelf förundra sig öfver, att han någonsin föreställt sig denna stund så svår, att ban ej beräknat hvad tid och ett isoleradt läge verkar, huru det smås ningom först afnöter kanterna och slutligen mattslipar själens prisma, så att alla de fårger, som den förut bröt ur en stråle af hopp eller fruktan, försvinna och den blott genomsläpper ofärgadt ljus, der alla färgtonerna neutralisera hvarandra. Aftonen förflöt således äfven för Georg lugnt och slutligen trefligt, biott ännu någon gång uppblossade hans fordnå smärta, då gumman kom att nämna fadren och hans vrede, då hon nämnde baron Wilde som hans välgörare. Han berättade då hela bedrägeriet, huru han stog för steg blifvit ledd i förderfvet och slutligen, då han stod på branten och med fasa ryggat tillbaka för afgrun