Aftonbladet – 27 juni 1843, sida 1

nom, fallit i vanmakt af rörelse och i dubbelt mått känt återseendets smärta och glädje, om ej de granna kläderna varit och den dyrbara guldkedjan ieke glindrat på bröstet. Men nu togo hennes känslor en helt annan väg, än den, som de mött i hennes själ, de lemnade den gamla flodbädden i hennes hjerta och fick en ny; derföre blef delta ögonblick snarare egnadt åt refiexione i hennes stil, än åt smärta och glädje; man är hvarken riktigt olycklig eller riktigt säll, då man kan reflektera. Nån,, fortfor gumman, vår herre har bjelpt dig på dina föräldrars bön, det är bra, Georg, att du tagit upp dig och, som jag ser, ej är en tiggare; huru har det gått till? Nu började Georg sin berättelse, den blef lång och omständlig, ty modren var ej nöjd med några skizzer, hon älskade detaljer och inföll beständigt med nya frågor om alla saker och ting, han kom alt vidröra, allt skulle han beskrifva, sjelfva Stephanstorret i Wien och den kejserliga kröningen fick ej förbigås i denna lefnadsbeskrifning, gumman ville veta allt och afbörde sin sons äfventyrliga lefnad med samma lugn, som hon hört ma bonnes berättelse eller läst en sannsaga. Då man lefver inom en liten krets och der har hela sin verld, tyckes man liksom få en fast punkt utom jorden med alla dess vexlingar och öden, man lefver som snäckan i sitt skal och känner med sina tentakler blott de närmaste föremålen, då deremot den, som lefver inom en stor krets, blir känslig för den minsta darrning i atmosferen, ty snillets flyghinna är nervrik, men insjömuslans skal är känslolöst. Af denna orsak blefvo alla händelser, som tilldragit sig wtom Wi