Aftonbladet – 23 juni 1843, sida 3

-sedermera blifvit denne af chefen för stadens militär ;I korps ersatte, skall, såsom den der rånat, mista lifve -Joch varda hängd. Hvad sedermera beträffar stadssoldaten Askelund som, vid ifrågakomne tilldragelser med skjutsgosser lAndersson, i visst hänseende stått under stadssoldater nderssons befäl, så är Askelund väl icke förvunnen at afva på verksamt sätt deltagit uti utförandet af stads -Isoldaten Anderssons utöfvade våldsgerning, hvadan ÅA. .Iskelund, efter min tanke, cj heller kan dömas till like Istraff med stadssoldaten Andersson; dock emedar lAskelund, i hvad på honom kunnat ankomms, bord , ihafva afrådt och sökt hindra stadssoldaten Anderssor Ifrån fullföljden af sitt brottsliga företag, men Askelunc -licke finnes på något sätt hafva en sådan sin skyldig Ihet iakttagit, utan Askelund tvärtom på ett liknöjd loch alldeles overksamt sätt sig betedt, samt vid efter. Ifrågan i Hötorgsyakten hållit händelsen fördold och .Idensamma förnekat, derefter vid hemkomsten till ka -Isernen låtit sig förmås att af stadssoldaten Andersson Jemottaga en fastän ringa del af de skjutsgossen An -Idersson olofligen afhände penningar, och ej helle: Isjelfmant derstädes uppenbarat förhållandet, hvaror Jhan förut måst tillspörjas innan han funnit sig vic Jatt skrida till erkännande deraf; ty och då Askelunc Iför sin mindre delaktighet i stadssoldaten Andersson: Igrofya brott, efter min tanka, gjort sig skyldig til ansvar efter grunderne uti 61 Kap. 2 och 3 S6 Mis:gerningsbalken, pröfvar jag för min del, med anled. ning af 2 Kap. 413 Krigsartiklarne och i stöd a Kongl. Maj:ts nådiga cirkulär d. 26 November 1812 att stadssoldaten Askelund skall straffas med sjuttic (70) prygel, som böra verkställas tvänne dagar å rac till hälften hvardera dagen; och anser äfven jag at ransakningen och utslaget skall, enligt 235 Kap. 3 Rättegångsbalken, underställas Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätts vidare skärskådan och pröfning hvarimedlertid stadssoldaterne Andersson och Askelund böra till Smedjegårdshsktet förflyttas. Stockholm d. 29 April 1843. Z. Lindbergh. Sällan torde väl en domstol tagit en sak så kavaljeremang, som kämnersrätten den här ifrågavarande. Rätten bryr sig icke om att i utslaget resumera förbrytelsen, eller rältare, den lägger den helt och hållet på gossens sida, så att sjelfva faktum kommer att bestå deri, alt en gosse låtit skräma sig Det var således bara en skrämsel och hade icke bordt blifva föremål för en anklagelse vid domstol. Juristerne hafva eljest antagit, att arten af ett våld bör bedömas med hänseende äfven till den person, mot hvilken det blifvit utöfvadt, och att det är våld nog eller som lagen säger, fullt våld, när det medfört och, med afseende på personen mot hvilken det blifvit föröfvadt, verkligen bordt medföra åsyftad verkan. Man behöfver t. ex. icke använda samma grad af våld mot en hafvande qvinna, som mot en stark och orädd man, för att förmå henne utgifva sin börs eller sitt ur. Om en tjuf rusar mot den förra med spänd pistol och dermed tvingar henne utgifva sina penningar, månne denna handling blir bara en skrämsel för det att pistolen sedermera befinnes hafva varit oladdad, eller derföre att våldsverkaren, då han ser att han dessförutan vinner sin afsigt, täcks låta bli att afskjuta den? Så vida ej kämnersrätten antager att anfallet är bara skrämsel, derest icke rånaren fattar den angripnes lekamen och sätter den angifne ur stånd att värja sin egendom, så måste den medgifva, att när en patrull nattetid anfaller och hotar en person, helst då denne är ännu barn, med arrest samt tillika så vida verkställer hotelsen, att den griper hästen och mot personens vilja för den någonstädes, samt genom allt detta utpressar pengar, så är delta litet mer än blott skrämsel. Huru skull? den angripne pojken kunnat värja sig? Efter tillbudet var bara skrämsel, så hade det naturligtvis icke gått an att han med piskan gifvit stadssoldaten ett memento öfver näsan, såsom allmogen eljest i dylika fall brukar. Det var ju icke stadsvaktens fel att gossen lät skräma sig; och dessutom hade stadssoldaterne sina huggare, och det är icke rimligt att de skulle försummat att med dem gifva en replik på svaret. Skulle han vänta tills han verkligen kom i kurran? Det hade varit ganska oklokt; ty hade stadssoldaterne af roflystnad en gång arresterat honom, så hade de väl icke dragit i betänkande att med en falsk berättelse och, om så behöfts, en alsk ed försvara sin gerning. Hvilken utväg hade då slutligen gossen att försvara sina penningar? Att låta soldaterne taga dem ur fickanp, svarar förmodligen Kämnersrätten. Men för det örsta hade angriparen icke lemnat honom annat val, än att antingen sjelf taga fram sina pengar) ler ock gå i arrest, och för det andra kunde väl gossen aldrig tveka om, att de två gensdarnerne verkligen både ville och kunde sjelf verkställa n sådan åtgärd; dessutom hade då säkert både riksdalerssedeln och hvad annat gossen kunnat afva på sig följt löspengarne åt — också är det allmänhet en besynnerlig försigtighet att släppa åldsverkarne in på kroppen. Men det torde redan vara för mycket taladt m detta utslag. En och hvar finner, utan miJana utiösa detaljer, att hufvudstadens säkerhet ej är elåten med, att domstolarne så lindrigt betrakta ylika tjufstreck af stadssoldaterne. Efter Kämersrättens åsigt af saken vore det väl i sin ording, att skjutsgossens husbonde gåfve honom en ständig badstuga, för att sålunda fortifiera hoom mot oseden att låta skrämma sig (C5 ms ÅR JE BARE ng rr S