Aftonbladet – 23 juni 1843, sida 2

-—KÄ ord, Skråköpingsboerne voro skicklige konstdomare och konstdomarinnor allihop. Någon annan slags bildning sågs visserligen icke till. Herrarnes uteslutande nöje var kortspel, och fruarnes sqvaller, nu som fordom. Der fanns ej två personer i staden, som kommit att tänka på hvad solen kunde vara, eller brydde sig om hvarför en blomma skiljde sig från en annan, eller visste hvad Engelbrecht Engelbrechtsson var för en karl, eller kunde redigt se hvad en tafla föreställde, ty dertill fordras redan någon öfning, t. ex. att kunna urskilja näsan på ett profilportrält från hårpiskan, 0. s. v. Sådana och dylika bråkiga saker, som också utgöra en sorts bildning och kanske just den sanna, ty utan en viss universell öfversigt af hvad som finnes inom natur och konst, är bildningen åtminstone alldeles utan resultater. Sådant hade man ej besvärat sig med i vår goda stad, utan slog sig på musiken, liksom man bryter sten i en konungslig ruin från fornåldern, för att uppbygga stall åt nutiden. Från musikens fallna jättebyggnader och den nya, ! sjelfva uppbyggandet nedfallande bazaren hemtade Skråköpingsboerne virke för sina samtal och sin: såkallade estetiska njutningar; och här, liksom på många andra ställen, fick man höra detta jemmerliga konstförståsigpåeri, som så ofta är ett stående thema för tomma hufvudens försök att vilj: vara med. Det blef således ett öfvermåttan starkt kacklande i de små kotterierna då man fick höra, at den store fiolinisten Stainhofer från Dresden, har som fått så mycket beröm i Stockholmsbladen: och som spelat för Konungen och Drottninger och fått en briljanterad kråsnål af Kronprinsen skulle vid sin genomresa, med benäget biträde a Skråköpings herrar amatörer, gifva en konsert pi enkefru Quickelqvists stora salong), som man : Skråköping kallade en sal på öfra våningen af der röda byggningen, som ligger snedt mot rådstugan Salen var temligen stor och prydd med en sto!