Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 3

Majoren gick och löjtnanten satt nu der i sir penser och visste ej om det skulle gå väl elle illa. Hela hans frieri stod något vacklande, cm dan Adelaide icke sagt ett enda ord, hvarken j eller nej, utan förhållit sig så, att hon gifv yngligen tillfälle att ana: men huru säkert ana icke en ung löjtnant, som är kär i en vacke fröken ? När majoren kom in till damerna satt Adelaid bredvid sin mor, de hade begge gråtit och mo dren höll sin dotters hand i sin, fästande sit kärleksfulla öga på hennes brinnande kinder. De var en vacker historia jag fått höra; sade majo ren; nåh, Adelaide, är det som han säger? Ade laide började åter gråta och lutade sig mot sin mor Ja, käre Gustaf, så är det,, sade modren, hor älskar honom, älskar honom innerligt, hon ha sagt mig allt.n Jaså, sade majoren, som på en gång tyckte återtaga sitt vanliga jovialiska lynne, nåh, låt då bli att gråta, du skall få honom, Adelaide — du nöjd nu? han kan vara så bra han, som någor annan af de långhalsade och svafvelstickbenade herrarne, som rättnu ett år kuskat hitut och förderfvat bela reservlagets hästar., Nu satte sig den lilla familjen i god ro och öf. verlade om framtiden, under det att löjtnanten ick ptorka, derinne i majorens kammare. Sanlingen var, att majoren sjelf nästan önskat att det å skulle gå. Den der glada mågen anstod honom väl; men, Gudbevars, majoren skulle vara så förålt förnuftig och satte sig på procentaremanör ch räknade ut sin dotters lycka efter sin tillkommande mans förmögenhet, och då stod det ) väl till med löjtnanten, Majoren stridde såle