Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 3

(finna, att samma mikroskopiska stamdjur, som Imed sin afkommas kiselharnesk förmår tilldan: 2 kubikfot polerskiffer inom 4 dygn, kan efter 8 dygns lika jemn och ostörd klyfning af individ efter individ, dubbelt upp för dubbelt upp en gång i timmen, ha förökat sig till ett antal individer, hvilkas kroppsliga volymer sammantagna bilda en geografisk kubikmil; och efter samma progression och med lika gynnande omständigheter, behöfdes det ej så många individer, som de, hvilka innehållas i en kubiktum af det 4142 fot mäktiga lagret Berliner-polerskiffer, för att, inom sistnämnda tid, frambringa en klump kisel. jord, motsvarande hela jordklotet. Kunna väl de nya koesmogonierna upptäcka en beqvämare krok än denna, för att derpå upphänga vår egen planet och hela firmamentet derjemte? Antaget för en gång, att jordklotet vore ett verk af små snäckdjur och pansardjur: hvad skulle jorden då ha varit i begynnelsen? Helt enkelt och naturligt en i rymden kringsväfvande ofantlig vattendroppe, i hvilken oändligt små djuriska varelser lefde, fortpiantade sig i oerhörd progression, och i samma förhållande skildes från lifvet. Den första flocken af de aflidnes qvarlefvor vore då den ursprungliga jordkärnan, den ansattspunkt, kring hvilken döden i hvarje ögonblick fällde millioner organiskt formade mineralkorn. I mån som det fasta klotets diameter tillvexte, inträdde efterhand lifsvilkoren för allt större djur: högre om man så vill, emedan detta är en fras, som ingen naturhistorisk teori kan umbära och följaktligen ej heller denna. Man ser huru den gamla tvistfrågan, huruvida jorden är en död oorganisk massa, en slagghög eller ett väsen med sjelfständigt lif, sliter sig på detta sätt förträflligt af sig sjelf. Jorden är icke något djur, men ett djuriskt alster: hon lefver ej sjelf, men har sitt ursprung från ett lefvande frö. Hennes fasta massa har bildat sig derigenom, att djurverlden fortvarande begaf sig sjelf inom det henne höljande vattenklotet: den grundval, hvarpå det fortsatta lifvet längre ut från medelpunkten uppträdde, var oupphörligt det försvunna lifvets benhus. Så visar sig då jordklotet som en animalisk torfmosse, hvari organiska ämnen ständigt hopa sig, tränga sig emellan hvarandra och förvandlas, och som blott på ytan har lif och alstringskraft; och så vore då äfven den breda bas af mikroskopiska varelser, hvarpå djurriket nederst hvilar, samtidig med jordens egen tillvaro. Fysiologerne ha alltid undrat huru naturen förfar för att, inom den lifvade väfnaden af de flesta högre djurorganismer, låta den efter förmodan oorganiska kalken anskjuta; ty då så många lägre organismer hafva sin hårda kroppsbetäckning sammansatt af detta ämne, befinnes äfven de högres inre fasta rustning, deras benbyggnad, utgöras hufvudsakligen af samma beståndsdel. Efter den nyss antydda föreställningen är saken klar; d. v. s. man upphör väl ej att undra, men man behöfver ej längre fråga hvarifrån de högre djuren hemta kalken till sina skeletter, när kalken är sjelf af organisk natur och hela jordens klot är sammansatt af organiskt bildade beståndsdelar. Den i jordens inre tilltagande hettan, de äldre och nyare vulkaniska utbrotten och ytupplyftningarne: allt hvad som antyder jordens smälta tillstånd i det inre, låter efter denna förutsättning förklara sig lika väl, som efter någon annan. De vexlande lagren af kalk och kisel i kritformationen kunna i allmänhet visa oss, såsom en bild i smått, huru de svärmar af små djur, hvilka med sina harnesk och skal representera mineralierna, srupperade sig döende, i lager bredvid och öfver hvarandra. Den vidsträckta kontakten emellan dessa olikartade lager måste, vid massornas vetande tryck på hvarandra, slutligen blifva tilläcklig att framkalla elektrokem.sk vexelverkan, sönderdelning, reduktion, smältning och slutligen illa de sekundära fenomener, som mer eller minIre lätt begripas, så snart man på ett eller annat ätt föreställer sig jordens inre bragdt i glödande luss. Kan man väl på ett enklare sätt försona Neptunister och Plutonister med hvarandra ? Den Erotiska geologien har serskildt sökt unlanrödja ett väsendtligt inkast, som hon borde vänta från kemien, nemligen att de mikroskopika djuren nödvändigt måste söka ämnena för ina skal och harnesk ibland oorganiska elemener, men att då dessa, i fall de skulle bestå af netaller, icke kunna hållas upplösta i vatten, så trandar den nya teorien slutligen på en af de lippor, hvarpå den gamla Neptuniska led skeppsrott. Svaret lyder i sammandrag: att man i de rganiska bildningarne redan träffar en mängd af vatten oupplösliga beståndsdelar, utan att kenien kan redovisa för sättet huru de anskaffats: ch att sjelfva den kemiska skillnaden emellan rganiska och oorganiska elementer icke vill säga nnat än den hitttlleshepaola gränsen för kemiens gen förmåga att föfe öch sammansätta. Kenien kan ej sammansätta några organiska elenenter, ehuru hon kan sönderdela dem, lika litet om hon kan sönderdela något af dem hon kallar organiska. Men af denna kemiens dubbla oför? någa följer icke, att ej den lefvande organiska raften, som alltid visar sig kunna sammansälta a e organiska elementer hvaraf hon har behof förj. BERTAN TEE SO vs EK Yster NNE STETSON