Aftonbladet – 21 juni 1843, sida 2

fseende på min uppgift till kämnersrätten, att jag, inder öfverste Klingstedts dispositionstid, icke i må1adsanslag för bruket bekommit mer än 269 Rdr, nen att H. K. H. Kronprinsen visat mig, att från yrån månatligen utgiogo 2000 Rdr. Med bruksboen, ja, med herr Klingstedts egna bref, ingifna till sämnersrätten och tryckta i Aftonbladet (X: 409, litt. )) kan jag styrka, att jag icke undfick mer än 269 Rdr; frågan är nu blott om 4000 Rdr verkligen blif it från byrån anslagne. Jag påstår, att H. K. H. tronprinsen haft den godheten att med sjelfva byråns äkenskaper visa mig, att så skett; det kommer nu an vå hvad herr öfversten finner för godt att svara härill. Om herr öfversten täcks förklara, hvarför2e blott let otillräckliga anslaget af 269 Rdr kom bruket tillanda och det endast för tre månader, så är ju den aken klar. Detta kan gerna ske utan att mina nu nämnde uppgifter derföre blifva oriktiga; men kan rerr öfversten tillika visa, att jag i dem gjort mig kyldig till någon insidiös eller pnedrig beskyllning, lå först vill jag medgifva, att jag blifvit, som herr öfversten behagar yttra, stämplad; intill dess täcktes rerr öfyversten behålla sin stämpel. Att våra berättelser något nära öfverensstämma med varandra, och endast afvika (såsom öfversten erkänrer) deruti, att jag nekar mig hafva antagit de mig rbjudna befattningarna, ger ju så mycket mer stöd ör mina uppgifters trovärdighet, men bevisar för ingen lel hvarken att jag åtnjutit någon oförtjent välvilja ler förverkat någon tjenst genom eget förvållande. just derom vore det intressant att vinna bekräftelse uf de åberopade, uti kungl. byrån befintliga handlinsar. Men de lära vara lika otillgängliga för herr öfersten, som för öfriga mina vederparter, ty man får äl höra deras tillvaro åberopas, men aldrig se eller öra deras innehåll. Skulle mina vederparter och våa domare någonsin låta mig finna det forum jag söcer, för att få min sak utredd, så försäkrar jag, att rerr öfversten och alla med honom delaktige skola rån min sida möta den största beredvillighet i fråga om tillfälle att förklara sig och att draga fram alla le handlingar, om hvilka de så mysteriöst tala. Jag önskade blott att jag der kunde se herrarne, samtlige örsamlade på ett bräde. Öfverste Klingstedts förklaring att mina uppgifter, så vidt de röra honom och Röslein, tillkommit af hämnådlystrad, är ett ytterl gare bevis att minnet börjat betydligt svika Hr öfversten. Hos hvardagsmenniskor kan denna förklaring lätt vinna insteg, ty de bedöma andra efter sig sjelf, men alla tänka icke så. Tit. Klingstedt har till en början glömt, att jag, kort efter mitt engagement vid H. M. Konungens egendomar, kom i opposition mot Hrr Klingstedt och Röslein, och detta skedde både af omtanka för min egen säkerhet och af håg för mitt yrke — en bergskarl liksom hvarje annan professionist plågas af att se förvända åtgårder i hans yrke — och, med Hr öfverstens tillstånd, äfven af känsla för den höge egarens rätt. Hr öfversten glömmer vidare att jag sökte sköta egendomarne väl och äfven till nägon del lyckades deri. Hr öfversten glömmer slutligen också att de uppgi:ter, öfver hvilka han beklagat sig, gjordes af mig för många år sedan och att de icke framsmögos i hemlighet, utan ingåfvos på vederbörlig ort, der man kunde bedöma dem och der tit:i Klingstedt och Röslein och alla öfriga herrarne kunde få del af dem och egde tillfälle att förklara sig. Så kunde jag ej handlat om jag studerat på hämnd. Då hade jag blott behöft utföra alla herrarnes order, och då hade det väl aldrig kunnat falla mig in att begära en undersökning, hvilken, derest uppgifterna befunnits oriktiga, nödvändigt skulle draga hämnden öfver mig sjelf, synnerligast, som mina motståndare då ännu sutto vid styret. Ja, Hr öfversten glömmer helt och hållet det som passerat honom och mig emellan, sedan han redan var skild från sitt förmanskap och på visst sätt kom under min inspektion. Var det icke så, att numera generaltulldirektören Gyllenhaal lätt öfvertygade öfversten, att han ej kunde göra klokare, än att begära endtledigande från disponentskapet, och att öfversten ock fördenskull kom ifrån affärerna? När detta skett skaffade sig öfversten ändock uppdrag år 4827 att få för H. M. Konungens räkning uppbygga Edefors masugn. Innan denna kom till stånd upptäektes att den aldrig skulle duga. Man uppdrog mig att besigtiga den, och jag nödgades bekräfta hvad den simplaste kolkörare insåg, eller att verket var i alla hänseendenplatt Odugligt: Hr öfversten hade t. ex. byggt både bälgoch utslagsbrösten af lösbrändt tegel och alldeles utan bördjern; de som känna yrket förstå hvad detta vill säga. Man yrkade då att Hr öfversten borde återbära hvad han ansågs hafva användt utöfver hvad denna onyttiga byggnad kostade — den höge egaren var ädelmodig nog att i öfrigt bära förlusten af Hr öfverstens fuskeri. Då blef det åter jag som skulle värdera arbetskostnaden för skräpet. Jag fann, att så uselt arbetet var, hade likväl öfversten deri nedlagt de uppburne penningarne, och ändock litet derutöfver, och följden blef att Hr öfversten frikändes från återbärning och fick dessutom en liten penning tillgodo, Vi träffades då för sista gången på dessa många åren, och så kan icke minnet svika Hr öfversten, att han ju icke erinrar sig, det han fann mig ovanligt fri från all vhämndlystnad, och till och med ångrade att han icke gjort sig besvär med att lära känna mig innan han bedömde, eller rättare sagt fördömde mig. Lyckligtvis finnas ännu personer i lifvet, som då voro tillstädes och kunna påminna sig hvad öfversten tilläfventyrs kan hafva glömt. När Hr öfversten betänker detta, skall han ock finna det naturligt, att jag icke missunnar honom det han, vid skiljsmessan från sina arbeten med Konungens egendomar, fick mottaga en förklaring af den höge egafens höga välbehag och äfven tillåtelse att fortfarande uppbära ett arfyode. I den delen äro vi mycket olika lottade: jag kan icke en gång erhålla den höge egarens medgifvande om en kompromiss att på heder och tro undersöka våra ömsesidiga ansörak.