Aftonbladet – 19 juni 1843, sida 3

län att den kan försonas med: böter, har denne, så som besuten bonde, icke kunnat i häkte inmanas (W. L. T.) risks HBILANIDA Eb GEOLOGI. Leopold v. Buchs härunder meddelade äåsigter oci Islutsatser angående Granit och Greis, för såvidt frå gan är om de former, under hvilka de u pträda på jordytan, har man trott vara välkomna för svensk: läsare och bergsmän; så mycket heldre, som han hem tat de flesta af sina exempel just, ifrån vårt kära fä dernesland, och till och med från sielfva vår hufvud. stads bergkullar. Som man vet, besökte denne trej dade geolog våra trakter sednaast förra somnmaaren, oct det är då så mycket intressantare att erfara, hvad hans öfvade och skarpa forskareöga sett, der vi an. dra märkt föga eller intet. Utom för detta intresse äro hans satser, om de bekräfta sig, af en orantlig vigt för den svenska geognosien och specielt vid undersökningar, som nu någå på jernkontorets bekostnad. — Vi övergå omedelbart till hans egna ord. Nästan överallt, der granit förekommer, kan man lätteligen finna, att den synliga delen formerar ett stycke af en etlipsojd, med hvälfd yta. Serdeles tydligt visar detta sig på Brocken, när man från El!bingerode uppstiger öfver Schierke. Dessa elipsojder äro mer eiler mindre stor2: än af flera mils utsträckning, såsom på Riesengebirge, på böhmiskt-mähriska bergshöjden, på Odenwald, Schwarzwald, i Cornwall, än blott af vanliga kullårs storlek, men då i ofantligt antal bredvid hvarandra, såsom i sydliga delen af Hindostan, i Sverige och Finland. Betäckes grasiten af gneis, ja! antar också denna den förras form. I det inre bestå dessa hvalf at skalformiga lager, som ligga koncentriskt öfver hvarandra i allt mindre och mindre bågar, öfvergående ända till ett slags cylinger af ringa bredd. Läget af de öfverliggande bergarterna och de förändringar, graniten vid sina gränser åstadkomrit, göra det högst sannolikt, att graniten sjelf uppstigit inifrån såsom ett slags blåsa och skiutit de öfverliggande lagren åt sidan eller förvandlat dem till atldeles nya bergarter. Skalformen skulie då vara en följd af den med hög temperatur uppstigna granitens afkylning, helst försök af Gregory Watt och Gustaf Bischoff omedelbart ådagalägga en sådan skalformig sönderdelning i afsvalnande massor. Dessa granithvalfs yta är ofta betäckt med en otrolig mängd biock, som igga qvar på sina platser och ofta uppstiga till vidunderliga klippor. Så på Brocken , på Achtermanshöjden, på Riesengebirge, på flera ställen å Schwarzwald och nästan öfverallt, der graniten visar sig någorlunda vidsträckt. Denna ödelaggelse på ytan har gifvit anledning till sagan om Teufels-Miillen , som man också kallar Fesen-meere. Äfven dessa äro följder afsammandraghing och deraf föranledd sönderdelning af den afsvalnande ytan; och deraf är det begripligt, hvarföre graniten mer än andra bergarter är öfverströdd med sådana block. Skalen äro på ytan glatta, ofta liksom polerade; Att de blifvit det genom det enas gnidning ot det andra, bevisas genom en iakttagelse, sonr kan göras midt i staden Stockholm. Går man från slussen och Stora Glasbruksgatan uppföre till Catharina kyrka, så träffar man hvalfformigt böjda lager af Gneis, med många uppträngande små granitgängar. Dessa gångar hafva mycket regelbundet blifvit förskjutna från det ena lagret till det andra, hvaraf tydligen synes, att det ena framträngt öfver det andra, och detta visserligen icke utan slipning och polering på gnidningsytan. Också äro de underiggande lagren lika glatta som de öfversta på bergets yta — hvaraf följer, att man nödvändigt måste ölverse hvarje tanke på en yttre orsak till slipningen, såsom ismassors eller stenbiocks framglidande öfver ytan. Hela Finland och största delen af Sverige betäckas a sådana små granit och gneis-system af slipade laser. Detta fenomen upphör med Finlands sydkust; ch på det å ändra sidan hafsviken uppstigande fasta andet, i Estland och Lifland visar sig en beundransvärd stillhet och stadga, hvil en sedan råder öfver största delen af europeiska Ryssland och icke har sin ikhet i hela det öfriga Europa. De siluviska lagreni Estland ligga icke blott högst regelbundet och horisontelt öfver hvarandra, utan äro dessutom så litet förindrade, att de organiska lemningar, de innehålla, västan allestädes lätt upptäckas och afskiljas från steren. I stora bågar följa nu de sednare bergarterna inda till Ural och till Ukrains granit-elipsojd. Att den gneis, som i Sverige och Finland betäcker! ;ranit-ellipsojder.a, liksom öfverhuf vud all gneis, Icder in uppkomst från en metamorfism, som vid granitensi ipphäfning bildat honom af för handen varande skiffer! genom spatens inträngande mellan skiffern, genom sans förvandling till glimmer), är en åsigt,i SEE SRS PASSET ENKEL UR OA