Aftonbladet – 19 juni 1843, sida 2

sta delen af den dy, som arbetarne upptagit ur djupet, k mde anses som ett lefvande läger af kiseldjur, emedan de till ?; utgjorde hela dymassan. Det var nu, som Ehrenberg äfven fick tillfälle att erfara huru seglifvade kiseldjuren äro. Man hade låtit den uppsräfda dyn ligga qvar hela sommaren i solskenet; men i detta halftorra tillstånd och endast tillfälligtvis fuktade afregn, fortlefde djuren ändå hela tiden amfibiskt. Torkade dyn någonstädes ut till ett flygtigt damm, som vinden kringspridde, så domnade de allenast, om blott hettan ej varit alltför stark; nästa regn väckte åter det lösa stoftet till Hf och fortplantningsförmåga. Fortlefvande i vattnet, tjena dessa djur, liksom kritdjuren, till föda för större vattenkräk, men hvilka lemna skalen oförtärda ifrån sig. Kiseldjurens fruktsamhet är ännu mer förvånande än kritdjurens. De fortplanta sig ej blott genom ägg, fastän hvart drägtigt djur lägger sådana i mängd, utan de sönderdela sig frivilligt sjelfva, för att på polypdjurens vis återvexa till fullständiga djur, under det att den afsöndrade delen likaledes utbildas till ett sådant på sitt håll. Inom en timma är hvartdera stycket återbildadt och i ordning att klyfva sig på nytt, och så vidare i oändlighet. Utan att ens taga fortplantningen medelst ägg i beräkning, fordras det ingen konstig kalkyl för att finna, att om de genom blotta klyfningen frambragta afkorlingarne af ett enda stamdjur finge utveckla och fortplanta: sig ostördt i Z dygn, så skulle skalen af detta enda stamdjurs afkomma ba lemnat ämne till omkring 2 kubikfot polerskiffer. Till upplysningarne om kiseldjurens lefnadssätt och alstringsförmåga, har Ehrenberg fogat dylika om de i hafvet lefvande kritdjuren och deaf dem danade kritlagren. Afven i afseende på dessa lagers slävtskap med fastare kalkbildningar, har han funnit motsvarigheter :mot den ofvannämnda öfvergången af trippel till fastare kiseldaningar eller flinta, opal, m: m.; han har nemligen upptäckt, att i den så kallade Jurakalken, hvars laver befinnas omedelbart under-kritlagren och således äro äldre än dessa, förekomma tydliga spår till mosskoraller, ett slags kritdjur på sitt sätt, fastän al helt annan art än de små snäcklika. Närbeslägtade mosskorallers skal utgöra grundmassan till de så kallade Dynerna, eller de höga sandvallarne kring många hafskuster. Hvart korallskal föreställer ett sandkorn, och är alltså många gånger större än de egentliga kritdjursskalen. Äfven af dessa små mosskoraller, som alstrat dynernas kritsand, bar Ehrenberg slutligen funnit flera arter lefvande i Nordsjöns vatten. Så långt vå Ehrenbergs iakttagelser, dem flera naturforskare granskat och vitsordat efter honom. Fan bar sjelf icke derifrån härledt några andra slutsatser, än dem han kunnat bekräfta med siffran. Men den nya Erotiska geologien har bemäktigat sig hans upptäckter och beräkningar, för att på dem bygga sina hypoteser. Det väsendtligaste deraf meddelas säkrast genom att sluta sig så nära som möjligt till.denna geologis egna uttryck. Tankan, säger hon,: känner sig ovilkorligen förd vidare. Vetenskapens häfder öfverflöda af exempel på den ofta obegripliga svårighet och senfärdighet, hvarmed an lärt sig åtskilja grundämnen, som i sjelfva verket äro bestämdt olika; men äfven så ofta ser Man organiska naturskapelser sorgfälligt skilda såsom olika, till dess, för att tala med mystikerna, det för dem alla gemensamma grundtalet, den hemlighetsfulla föreningsfiguren uppenbarar sig, hvarigenom de samtligen visa sig såsom väsendtligen befryndade. Så komma till de arter af kalksten, dem man hittills åtskilde mineralogiskt, andra, hvilkas innersta korn utgöras af organiskt bildade former. Huru: om vi dermed. skulle äga nyckeln till. all kalkbildning? Vi ha öfverraskat naturen i: full verksamhet och sett huru bon nu, liksom i lång tid förut, sammankittar kalksten af sina smärsta organismer; skulle hon ej kanske nyttja samma handgrepp för att frambringa all kalk på jordens yta? Mycken kalk är uppenbart af djurisk härkomst; till slut ges det väl ingen, som har någon annan. Denna slutsats vågades redan för nära hundra år sedan, ehuru blott på vida svagare premisser. Ofverraskad af de talrika försteningar, som träffas i nästan alla kalkberg, yttrade Linne, år 1745, att koraller och skaldjur icke bildat sig af kalk, utan sjelfdanande framalstrat kalken. Buffon gick J(1749) in på samma id; enligt hans åsigt bestå I krita, mergel, kort sagdt alla kalkblandningar, dels af skaldjurens skal, dels af dessas smulor. Så uppfattad, var denna tanke dock en dristig förutIsältning allenast, gjord på träff, och fastän den ofta fasthölls af andra, hvilade den ej på någon stadig erfarenhetsgrund. Men helt annorlunda viIsar sig saken efter de nyare upptäckterna. Man känner nu att hela berg bestå af mikroskopiska Idjurskeletter, bland hvilka de för blotta ögat märkvas i ett sjukrum, dit sällan solen får komma in,