Aftonbladet – 19 juni 1843, sida 2

Majorskan var en lång, magerlagd figur, son satt på en hvilsoffa i en bvilande ställning, me hufvudet något tillbakadraget och fötterna på e pall. Hennes ansigte var, fastän blekt och sorg bundet, likväl regelbundet, och visade många spå af en ännu ej försvunnen skönhet. Det var nå gonting så outsägligt godt som uttalade sig i dess drag, att Lotta nästan instinktlikt nalkades henn för att belsa, liksom hon sett henne förr. Välkommen, min goda mamsell,, yttrade fru med svag röst; ,var god värm sig litet vid ka kelugnen, ty mamsell kommer utifrån kölden. Lotta trädde åter tillbaka. Jag beklagar,, sa de hon deltagande, att hennes nåd är sjuk. Åh, det är ingenting, svarade denna, pblot milt vanliga onda — ja, mamsell, jag är aldri frisk, ni får vara öm och god mot mig, tillad hon, och hennes milda ögon blickade in i flickan själ; ni måste vara god emot mig, ty jag behöf ver en vän, som delar min enslighet. Jag ha hört omtalas er af fru de Ferron, som skrifvi till mig om er. Jag känner henne sedan länge sedan. Jag litar på hennes utlåtande till er för del. ;Ja,, svarade Lotta och värmde händerna mc den heta kakelugnen, jag skall försöka att var er till nöjes.n Säg icke så, mamsell. Var min vän och mi flickas vän, det är en sådan vi behöfva. Karir är klockan ej redan sju? frågade hon pigan; g mig då mina piller. Kom närmare, mamsell, n måtte ni vara tillräckligt varm., Lotta nalkade och helsade vänligt och gladt på den vänliga v3 relsen, som satt framför henne. Sitt här, mam sell, yttrade frun, soch säg mig om ni kan tri!