Aftonbladet – 19 juni 1843, sida 2

vas i ett sjukrum, dit sällan solen får komma in, men der ni alltid skall äga en vän att påräkna. Jag har bedt er komma 1 egenskap af guvernant för vår flicka; men, mamsell, så är det dock likväl ej i verkligheten. Vår flicka bör blifva en duglig husmoder och dertill skall hon uppfostras. Hon skall få undervisning, men icke göras till en modedocka. Hon skall vara fri, på det att hon må blifva stark och lycklig. Också är vår flicka en riktig yrbätta; men hon skall väl någongång njuta lifvet — den tiden kommer väl, tillade frun suckande, då hon får lida.n Jag anhbåller,, svarade mamsellen, något förlägen öfver beskaffenheten af sin nya befattning, att få veta mina pligter. Edra pligter,, upprepade frun, och ett fint melankoliskt smålöje flög öfver hennes matta drag, äro lätta och svåra, allt som ert eget bjerta är beskaffadt. Kan ni vara vän med en sjukling, för hennes skull förneka er en mängd njutningar som tillhöra er ålder, och ändå vara hennes vän, derföre att hon är tacksam, då är er befattning lätt; men tvärtom — Nej, icke tvärtom, hennes nåd,, sade Lotta och fattade den sjukas band, ej tvärtom. Jag kan vara er vän, ser ni ej det på mig? — Jo, jag tycker så sade majorskan, välkommen, ännu en gång välkommenl Majorskan Ankarklo klandrades af alla menniskor. Hon var en af dessa olyckliga, som verlden kallar för inbillningssjuka. Det är en olycklig sjukdom; men lika så säkert en sådan, som alla andra. Hvarifrån komma då dessa mörka tankar om sjukdom och död, detta upplösningstillstånd i menniskans sinne, som förstör hvarje