Aftonbladet – 16 juni 1843, sida 3

mI emve I 1 års medel, denna kunde vålla brist uti 1857 år uppbörd. 4:0 Om uppgiften uti veckorapporterne af 183 års uppbörd till högre belopp, än som verkligen in flutit, skulle hafva föranledt brist uti 1837 års upp börd, så, enär ingen anledning förekommer dertill, at balansens hela belopp under tiden ökats, måste, efter mit omdöme, dervid sålunda hafva tillgått, att Finr an vändt de medel, som tillhört 4837 ärs uppbörd, till in sättningar i banken för år 1836, och, i sådant fall kunde Behmer, genom sin underlåtenhet att kon trollera uppgiften för sistnämnde år, anses hafva lem nat anledning dertill, att brist uti 1837 års uppbör uppstått. Men om det vore bevist, att så tillgått som förenämndt är, så hade, efter milt omdöme, all hvad som af Finer blifvit år 1837 insatt å 1836 år: uppbörd till högre belopp, än som för samma år in flutit under loppet af år 1837, bordt, i enlighet mer verkliga förhållandet, räknas till balansen af 41836 år: uppbörd och icke förorsaka brist uti 1837 års medel Nu har likväl, vid pröfning af balansens belopp, et sådant förhållande icke kunnat antagas vara ådaga lagdt, heldst all upplysning saknas, hvilka medel verk. ligen blifvit af Finer, till minskning af 1836 års upp: bördsbrist. begagnade. Något annat förhållande har ej kunnat med visshet utrönas, än att Finer tillgripi medel, som tillhört 4837 års uppbörd, och möjligheten af ett sådant tillgrepp har ingalunda berott af den felaktiga uppgiften i veckorapporten, ej eller berott af Behmer att, genom något dess tillgörande, förekomma. 3:o Förcställer man sig möjligheten deraf, att om Behmer velat uti veckorapporterne rätta uppgiften, af 4836 års uppbörd, till enlighet med uppbördsboken, sådant blifvit af Lennman förvägradt och rapporten, det oaktadt, i dess felaktiga skick af Lennman underskrifven och aflemnad, så kunde, efter mitt omdöme, sådant endast hafva medfört åliggande för Behmer, att anmäla förhållandet hos sin närmaste förman, kamereraren, kammarrättsrådet Winroth. Huruvida Jen sådan anmälan skulle hafva föranledt balansens ti-Idigare upptäckande, eller hindra Finer att tillgripa Jen del af 4837 års uppbörd, kan icke af mig inses Jleller bedömas; men att domaren icke cger att, till grund för domslutet, antaga förhållanden, som icke Jlinträffat och således icke befinnas inom verklighetens Jområde, det synes mig vara klart och ostridigt. På dessa skäl pröfvar jag, för min del, rättvist, att, hvad Behmer angår, gilla det slut, hvaruti Kammarrätten stadnat. : Justitierådet Themptander anförde: Att ehuru från inkommande tullkammare blifvit år 4837, under det kammarskrifvaren Behmer, efter förordnande, innehade kontrollörsbefattningen derstädes, afgifne veckorapporter öfver då influten uppbörd för det föregående året, hvilka varit oriktiga deruti, att densamma till högre belopp, än det erlagda, deri blifvit upptagen, i ändamål, såsom jemväl är upplyst, att, till fördöljande af tullförvaltaren Finers iråkade balans, efter hand bereda i den slutsumma, hufvudräkningen för sistnämnde år borde utvisa, fyllnaden mot hvad förut är vordet för meddelas, medförande befrielse för honom från iaktlågt angifvet; samt Behmer, om hvars, den 6 Februari inträffade sjukdom tillkännagifvande hos Generaltullstyrelsen ej skett, så att något dess beslut kunnat tagande af sine tjensteåligganden, varit, enligt 488 g i tjenstgöringsreglementet, den 4 Oktober 4834, för beskaffenheten af omförmälte, med tullverkets uppbörd och redogörelse derför, ostridigt gemenskap egande rapporter, ansvarig, lika med Tullkammarens tullförvaltare, fastän denne fått dem ensamt underskrifna, utan att Behmer sådant, till rättelse, anmärkt, på sätt 3 momentet i berörde paragraf bestämmer; likväl och enär ofvannämnde räkning icke skolat förr, än den 4 Mars aflemnas, hvadan Behmer till last ligger endast att hafva, i hvad på honom ankommit, medverkat dertill, att det förhållande, i afseende till balansens tillvaro, då icke blifvit upptäckt, hvilket annars måst medföra Finers afstängande från vidare befattning med 4837 års uppbörd; men ej utredt är, i hvad mån Finår derefter och intill sin död gjort tillgrepp å denna uppbörd, och säledes ej eller huru stor del af samma års uppbördsbalans, som må anses vara af Behmer vållad, fann justitierådet icke skäl till ändring i det beslut, hvaruti Kammarrätten, i fråga om Behmer, stadnat. Vidkommande sedermera kontrollören Middendorffs ansvarighet, fann H. D:n honom vara öfvertygad ej mindre att, på sätt kammarrätten sig yttrat, hafva år 4836 underlåtit den honom såsom kontrollör i uppbördskontoret, enligt instruktion, ålig-; gande granskning af inkommande sjötullskammaren och nämnde kontors upprättade veckorapporter, hvilken granskning, om den blifvit behörigen verkställd, skulle ledt till upptäckt af den uti dessa rapporter sedermera befunne oriktighet, att för lågt angifva de erlagde tullafgifterne, och, vid in mälan härom, jemväl till tullförvaltaren Finers skiljande från sin uppbördsmannabefattning, än äfven alt hafva i en sådan underlåtenhet fortfarit, afseende på veckorapporterna angående år 1837 nfluten uppbörd för föregående året, hvilka jemväl varit felaktiga. Hvarföre och då Middendorff, ;enom denna sin visade grofva vårdslöshet och örsummelse i sina tjenstepligters uppfyllande, vålat det Finer under begge ifrågavarande år fått illfärle att åsamka sig balans af upphördsmedlen,L I. D:n pröfvade rättvist förklara, det Middendorff-! cke anfört skäl, som kunde verka ändring i kamfå narrättens utslag; men att med rättelse af samP na utslag i hvad det blifvit af advokatfiskalen rintzensköld öfverklagadt, Middendorif skulle i örsta rummet gälda den andel i Finers uppbördsrist, som på 4837 sig belöpte. I fråga om kamreraren i kammarkontoret, kam2 narrättsrådet Winroths och advokatfiskalen La-f. erlöfs förfarande vid veckoinventeringarne, fannb I. D:n hvarken skäl att bifalla advokatfiskalenic rintzenskölds fullföljda påstående, eller att, i anleding af Lagerlöfs klagan öfver honom ådömdt an-j, var, göra ändring i kammarrättens beslut; äfvenom Högsta Domstolen, i afseende på åtalet i öf-fri igt emot kammarrättsrådet Winroth, gillade kamarrättens utslag, så vidt Winroth blifvit, jemte ;rlust af sin vid tullverket innehafvande kamrare-syssla, förklarad skyldig att i andra rumMm Orm Fan te N å k si bi til a om a