Aftonbladet – 10 juni 1843, sida 2

— Red. får nu meddela de igårdagsbladet omnämnde verser, som vid festen å Djurgården d 7:de dennes upplästes af Hr G. H. Mellin, der första vid skålen för universitetet i Helsingfors den sista vid afskedsskålen till samtlige gästerne För Helsingförs Universitet. Uppå Kangasalas höjder Satt, .i dunkla sommarnatten, Dottren ensam, drömfull, tankfull. Modren bortom blåa vågor, Bortom skogar, bortom fjellar, Skild ifrån sitt hjertas älskling Ensam satt densamma natten. Men till vinden sade modren: Vandrare i nattens svalka, Milda vind, bär till min dotter Denna suck ur modershjertat! Säg, o säg, att minnets saknad Evigt glöder, och för henne Tala om de sköna tider, Då jag, med mitt hjertas safter Närde hennes unga väsen, Då det bästa, som jag visste, Då det skönaste jag kände, Jag åt henne gaf så gerna! O, hur var vår kärlek herrlig, Då vi, mor och dotter, njöto Då vi hoppades gemensamt, Då vi ledo, blödde båda!n Nu ett stjernfall flög i rymden. Modren säg dit upp och sade: Vandrare i ljusets rymder, Snabba stjerna! Till min dotter Bär en önskan ur mitt hjerta! Tala, tala. om för henne Huru modershjertat hoppas, Fastän fullt af hemlig oro, På den fjerran skildas välgång, Hur det ängslas, ber för henne, Hur det iider, hur det längtar! Se, då spred sig öfver östern, Öfver Kangasalas höjder, Morgonrodnans purpurstrimma. Men den trogna modren sade: Du, som kommer ifrån fjerran Budskap om den obekanta Än ej sedda morgondagen! Äfyven du, säg för min dotter,